För mig är Öland på hösten lika med tusentals vitkindade gäss, en ansenlig mängd prutgäss och ett otal orädda kungsfåglar, men också ofta rödhalsad gås och taigasångare. Hur skulle det bli detta år?
Fredagsmorgonen
grydde gråmulen och värre skulle det bli. Väderprognosen hade spått lätt regn under förmiddagen, men den prognosen ändrades flera gånger under dagen, och senarelade sluttiden för lätt regn. Så de som hade med sig regnkläder hade packat helt rätt! Men hur det än var fick vi ändå se en del fåglar. Gäss var det gott om, både vitkindade och prutgäss, men med taigasångare och rödhalsad gås var det mer klent beställt. Dock, vi hade ju flera dagar på oss, så hoppet var i högsta grad levande.
Som vi brukar började vi dagen vid Södra udden, men sikten var skral så enbart fåglar i närområdet gick att skåda. Men brunsångaren som hade vistats omväxlande i fyrträdgården och Bertils trädgård var någorlunda samarbetsvillig, så den lille kamraten fick vi i alla fall se. I lagunen vid Västrevet simmade ett antal andarter omkring, däribland stjärtand, bläsand, skedand, snatterand, stor- och småskrake. En ensam brunandshane simmade också omkring. De nästan obligatoriska havsörnarna fanns också på plats. Under morgonen hade man på fågelstationen fångat en hornuggla, som visades upp vid staketet. Och sedan hade vi ju kl 09.00 att se fram emot. Då öppnar nämligen Fågel Blå, restaurangen vid Udden, som serverar de mest gudomliga, fortfarande ljumma, wienerbröd. Perfekt när det blir för blött ute! (Även annars också, faktiskt …)
Dagsprogrammet hade från början planerats så att vi efter Udden skulle besöka Södra Lunden där ett projekt ska fånga taigasångare och förse dem med sändare för att ta reda på vart de tar vägen när de har varit på Öland. Men det fick skjutas upp eftersom man inte kan ha slöjnät uppe när det regnar.
Eftersom väderprognosen för dagen därpå lovade sol beslöt vi att det var bättre att åka utefter Ölands ostkust på den regniga fredagen, och därmed tillbringa en del tid i bussen och inomhus. Första anhalten blev Gräsgårds hamn, där jag personligen valde att inte gå ut i regnet, inte förrän en fiskare kom in med sin fångst, en låda full med flundror ”som di kallar’t” (vi kallar dem skrubbor). De andra fick se bland annat ett par havsörnar. Nästa stopp var Sebybadet som bidrog till artlistan med en stor flock alfåglar och några svärtor. Sedan tyckte vi att det fick räcka med regn för ett tag och åkte till Naturbokhandeln, även kallad Stenhusa Bod. Där försåg vi oss med diverse användbara ting innan vi drog vidare till Stenåsabadet, som visserligen inte gav oss några lommar eller doppingar, men i alla fall en småfågelflock innehållande både bofink och bergfink.
Tvärs över ön gick nästa åktur – vi hade siktet inställt på Beijershamn. Även där valde jag att tillbringa en stor del av tiden i bussen – jag avskyr när världen blir ”prickig”, det vill säga regndroppar både på glasögon och kikare, men när det ropades ut att det fanns ett par mindre sångsvan med unge pallrade även jag mig ut. Sedan hade vi tröttnat på allt regn och drog oss, lite tidiga, mot vårt middagsställe, Kvarnkrogen i Grönhögen. Artgenomgången senare på kvällen visade i alla fall att vi sett 68 arter under dagen. Inget att skryta med, men ändå …
Lördagens väder visade sig motsvara förväntningarna. Solen steg leende upp, och det gjorde även vi. Morgonen på Udden gav oss betydligt bättre sikt och en del alkor, mestadels tordmular, och alfåglar passerade på bra siktavstånd. Även brunsångaren verkade vara på gott humör, för den visade upp sig fint i Fyrträdgården.
Denna dag fick vi verkligen en genomgång av projektet med taigasångare. Man har noterat att fynden av dessa fåglar har ökat de senaste åren och man vill undersöka varför. Kan det vara så att en del fåglar har bytt flyttningsmönster och i stället för att flytta mot sydost flytta mot sydväst? Och när de sedan kommer tillbaka till häckningsområdet ärvs detta flyttningsmönster av ungarna och så blir det fler taigasångare som flyttar åt sydväst. Endast tiden och återfynd kan ge svar på detta. När vi var där fångades tyvärr ingen taigasångare, men väl några kungsfåglar och vår ledare Uno visade oss hur man bedömer statusen på infångade fåglar (till exempel blåser dem på magen för att kolla fettlagret).
När vi sett oss mätta på den lilla sötnosen gav vi oss ut på promenad på schäferiängarna, först till Sandvik och därefter till Norrvik. Vi kunde fylla på vår artlista med gravänder, ett par sandlöpare och myrspovar. Vi såg också ett flertal kärrsnäppor och större strandpipare, som inte alla tidigare hade sett under denna resa, samt ännu fler mindre sångsvanar, denna gång med två ungar. På schäferiängarna såg vi vår första fjällvråk för resan och dessutom ängspiplärka och sånglärka samt en blandad flock av hämpling och steglits i ett tistelbestånd. Spaning bort mot lundkanten gav oss dessutom två nötskrikor. Stora flockar ljungpipare for omkring i luften, kanske uppskrämda av den bruna kärrhöken eller av ormvråken vilka båda också förgyllde vår promenad.
Vi hade planerat att göra en repris på Gräsgårdshamn därefter, men nyss hade det kommit ett larm om rödhalsad gås, och strax därefter fick Uno ett samtal från en kompis som just då stod och tittade på densamma, så beslutet var lätt: mot Kleva och den rödhalsade! På vägen dit passerade vi ett fält där det stod minst 850 tranor (enligt Unos snabbräkning). När vi kom fram till Kleva stod det (så klart) några skådare på plats som kunde berätta att gåsen stod i en liten flock på tio vitkindade gäss, bortom den stora jätteflocken, så vår målgås var lätt att hitta. Succé alltså.
Men taigasångaren fattades ju oss fortfarande, för att vår Ölandsresa skulle kännas helt komplett …
Tidigare under resans lopp hade det från bussen ropats ut en varfågel, och när vi var på väg söderut efter rödhalsutflykten syntes den igen i en busktopp, på precis samma ställe som förra gången. Snabbt stopp på bussen, vändning och rask retur till det aktuella stället. Vid närmare granskning visade sig dock det vita i toppen på busken inte alls vara en varfågel utan i stället en plastpåse, som därefter under många skratt blev omdöpt till varpåse, så den arten fick tyvärr strykas från reslistan. Söndagens väder liknade tyvärr rätt mycket fredagens, det vill säga småregnigt. Vi började ändå på Udden som vanligt och fikade på de underbara wienerbröden som vanligt. Även brunsångaren var som vanligt, det vill säga där, och visade upp sig igen. Sikten var någorlunda OK så därför tillbringade vi lite tid vid yttersta udden, där en del alfåglar och alkor flög förbi. Även en kvardröjande sädesärla vippade omkring i tången. Ute på en av stenarna kunde också två skärsnäppor hängas in.
Därefter var det planerat retur till vandrarhemmet för packning och städning, som skulle vara klart senast kl 10, då nycklarna skulle lämnas in. Därefter skulle vi styra kosan norrut, självklart med några skådarstopp på vägen. Bussen hade precis hunnit lämna parkeringsplatsen när vi fick besked om att man fångat en taigasångare på Ottenbys fågelstation och att den skulle visas upp vid staketet kl 09.40. Nu var goda råd dyra! Vi ville ju gärna se den, men å andra sidan väntade väl vandrarhemmet på att få våra nycklar inom utsatt tid. Ett snabbt telefonsamtal gav vid handen att de mycket väl förstod att taigasångaren var viktig och att vi kunde lämna nycklarna senare, så vid första bästa tillfälle vände vi bussen söderut igen och positionerade oss vid staketet. Och äntligen: i de sista darrande timmarna av vår vistelse på Öland, fick vi se den lille rare taigasångaren. Även vår busschaufför Paul sågs springa till staketet för att inte missa den.
Våra stopp på uppvägen mot Ölandsbron bestod av först Västerstadsviken, som inte gav så mycket nytt (förutom sävsparv för mig och gärdsmyg för några andra). Inte heller Risinge sjömark gav något nytt ornitologiskt, men däremot mykologiskt. Flera deltagare plockade med sig ett antal stiliga stolt fjällskivling. Kanske blev det en svampomelett som kvällsmat?
Årets tur gav 100 arter jämnt. Inte direkt något rekord, men mot vanligheten hade vi detta år inte vädergudarna med oss. Bättre lycka nästa år!
Stort tack till vår ledare Uno Unger som med sedvanlig briljans och pedagogisk förmåga ledde oss. Även tack till busschauffören Paul, som trots saknad tidigare oerfarenhet vid fågelturer skötte sig med den äran.
Text: Gunilla Jarfelt