Halland 25/7 2015

Tio personer samlades utanför Varberg för att skåda vadare i ett regnigt Halland under Reino Anderssons pedagogiska och engagerade ledning. Anna-Lena Ringarp berättade att fler personer ska få ta del av hans kunskaper. Den 5/9 ska Reino nämligen medverka i P1:s Naturmorgon. På väg ned till Morups Tånge Korshamn sågs en räv från en av bilarna.

Det fanns en del fågel, men inga mängder. Vi kunde studera kärrsnäppor, ”älgande” gluttsnäppor, större strandpipare med mera. Johan hittade två roskarlar på udden, tyvärr inte helt lätta att se. Fyra orangea kustsnäppor kurade i en flock, en vacker småsnäppa i sommardräkt sågs. De två myrspovarna var troligen en hona och en hane där den rödare fågeln var hanen och den blekare honan. Mindre strandpipare med sitt näpna huvud och långsträckta kropp såg vi också liksom grönbena och skogssnäppa. De två sistnämnda arterna kan vara svåra att skilja från varandra men Reino förklarade att skogssnäppan vickar på större del av kroppen än grönbenan.

Vi fick inte bara kunskap om ”vanliga” fåglar utan även om tunga rariteter. Tofs- och lagerlärka skiljs bäst på färgen på övergump och undre vingtäckare, rödhalsad snäppa har gråa täckare och tertialer, småsnäppan rödkantade. Även fläckdrillsnäppa kan skiljas ut på teckningen på vingtäckare och tertialer, de är mer jämnfärgade än hos drillsnäppan. Men oavsett hur mycket man kan om artbestämning av fåglar, har man inget öppet sinne och litar blint på fågelbokens utbredningskartor så hittar man inga rariteter.

Det regnade för mycket för Bredvik så vi drog till Galtabäck istället. Där fanns en spov med böjd näbb och smäcker kropp långt bort så att teckningen försvann. Det var en småspov, något närmare fanns en plufsig storspov. En adult kustpipare med sina vita undre stjärttäckare kunde vi även se. Om den hade varit långt bort och i juvenil dräkt hade vi fått titta på rörelsemönster och form. Kustpiparen springer längre och står mer upprätt än ljungpiparen. Nedanför tornet fanns den halländska vadarkustens signum, skärfläckan. Vissa av individerna hade kortare näbb och var bruna i det vita på vingarna, detta var ungfåglar. Cecilia påminde oss om att det kan vara svårt att ta all kunskap på samma gång, man får följa med på många exkursioner och ta ett par saker i taget. Att anteckna kan underlätta. En vacker spovsnäppa fanns också att studera liksom kärrsnäppor, större strandpipare, tofsvipor och rödbenor. Tuvsnäppan, som vi tyvärr inte såg, fick vi veta ”går i tuggummi”.

På väg till Getterön blev bilen undertecknad åkte med omkörd av ett flertal brandbilar på väg åt samma håll. När vi närmade oss fågeltornsparkeringen såg vi rök från flygfältet/Killingatången. Det visade sig vara ett plan som störtat, ingen hade som tur var skadats allvarligt fick vi veta senare.

I skydd för regn men inte för blåst tog vi plats i obshuset som nu utrustats med en ramp (för rullstolar?). Reino testade våra kunskaper och ville att vi skulle bestämma några vadare på andra sidan reservatet. De första fåglarna var krumma med böjda ryggar och såg gamla ut. De andra slängde med huvudet när de gick. (vilka det var får ni veta om längst ned i rapporten) Bruna kärrhökar, ett par kanske, flög utanför reservatet. De vanliga gässen såg vi också samt skärfläckor, gluttsnäppor, strandskator, ljungpipare, kustpipare med sina svarta armhålor och kärrsnäppor bl.a.

Reino berättade med stort engagemang om fågelskydd och hur man bör prioritera resurserna. Stora resurser riktas mot extremt fåtaliga arter, ibland randpopulationer, som sydlig kärrsnäppa och vitryggig hackspett medan ”vanliga” arter som minskar kraftigt t.ex. skärpiplärka ofta blir utan åtgärder. Ibland föreslås drastiska åtgärder som jakt på predatorer för att skydda hotade vadare. Människans vilja kan vara god, men ibland gå till överdrift. Reino berättade att havsörnen håller på att tränga bort fiskgjusen och nästan tömt Finska viken på ejdrar, framför allt honor. Vi glömmer lätt bort att naturen inte är ett museum utan livs levande och väldigt dynamisk. Knappt 10 arter av fåglar (storkarna, tofslärka, lunnefågel t.ex.) har försvunnit från Sverige under 1900-talet, ca 20 har tillkommit (turkduva, rosenfink, skäggmes, kentsk tärna, tretåig mås, kanadagås, vitkindad gås och brandkronad kungsfågel) för att nämna några. Att på 40-50 års tid bedöma vad som är en normal populationsstorlek och beståndsförändring hos en art som funnits i Svensk fauna under ett par tusen år är naturligtvis omöjligt. Frågan om vilka arter vi ska bevara är mycket svår att besvara. Kanske är det bättre att se till att naturen i helhet är varierande, heterogen och välmående så får arter komma och gå som de vill.

Sista stoppet blev i Stora gömslet där en citronärla fanns. Den var inte lätt att se utan gömde sig mesta av tiden i vegetationen på ön framför gömslet. Där fanns även gluttsnäppor, en enkelbeckasin, brunänder, ladusvalor som flög in till sina ungar, sothöna (vuxen och en gråare unge), drillsnäppa, skogssnäppa och gråhäger. Skillnaden mellan skärpiplärka och vattenpiplärka nämndes kort. Skärpip går mer vanligt, vattenpiplärkan tar högre steg och vickar på baken som en forsärla. Reino tipsade oss om att använda Youtube för att se på vadarnas rörelsemönster. Efter dessa fåglar avslutades exkursionen och deltagarna i respektive bil åkte hemåt. 23 vadare såg vi sammanlagt.

Nedan följer för ovanlighetens skull några lästips:
FpV 3/2011 och 1/2012; VF 4/2013 samt OS 3-4/2014.

De två vadarna som vi fick artbestämma på egen hand var brushane med sin krumma rygg och svartsnäppan som slängde med huvudet.

Text: Robert Ennerfelt
Bild: Robert Ennerfelt