.jpg)
– Vi tar trandansen sist, sa vår exkursionsledare Leif Jonasson; på eftermiddagen får vi medljus, motljus är värdelöst, och som alla skådare som någon gång varit vid Hornborgasjön i tranetider vet, så är ett besök i dessa trakter så mycket mer än tranor. Dem får man liksom på köpet. Ändå präglar de upplevelsen; ja, hela dagen. För i bussen, före första stoppet, ser man små grupper på åkrarna och det går många ”åååh!” och ”titta!” genom vår skara. Och senare, när vi är i färd med att skåda fram trädlärkan vid grustaget kan en liten grupp på några få tranor få oss att glömma lärkan.
De är så stora, och samtidigt så gracila där de glider fram. På det viset är det hela dagen: tranor i luften, i små grupper, i stora grupper, i skruvar på väg norrut får oss många gånger att tappa fokus på ögonblickets målfågel. Faktiskt är det vid själva Hornborgasjöns centrum, det som kallas ”Trandansen”, som tranorna är minst intressanta. 19 400 var årets toppnotering, 10 300 var kvar för oss. Tillräckligt imponerande, men just där finns så mycket annat. Mer om det senare.
Vi lämnar grustaget efter att också ha sett enkelbeckasin och skogssnäppa. Ett kort stopp vid Hornborgaån ger oss entita och forsärla. Vi börjar då bli rejält frukostsugna och ser fram emot en stund vid Ytterberg. Blandat med fikande ser vi salskrake , skäggdopping och, på håll, den sällsynta svarthalsade doppingen. Några andra skådare rapporterar ringtrast ett stycke bort och ett par i sällskapet med tålamod och goda ögon får se den igen, innan den försvinner.
Efter Ytterberg kör vår chaufför Berndt Lindberg till Stenkrogens viltvatten som bjuder på häckande sångsvan och gråhakedoppingsuppvisning.
På väg mot stenbrottet i Skövde visar sig två havsörnar fint i luften, synliga för alla i bussen. Stenbrottet är en vacker plats som ger den där härliga överblicken – tvärs över djupet bort mot klipphyllorna på andra sidan där skogsduvan satt, och ner mot dammen där vi länge spanade efter smådoppingen. Till sist valde den att simma ut ur vassen och gjorde vår doppinglista komplett: alla fem arterna. Dessförinnan hade vi sett svarthakedoppingen också här.
Den mest omstridda arten vid kalkbrottet var en påstådd skogssnäppa. Hade den lilla ljusa ovalen långt nere vid dammkanten verkligen rört sig eller var det något ljust plastskräp? Jodå, det blev en 100-procentig skogssnäppa efter en stund.
Vid Hornborgasjöns utlopp satt fiskgjusen på en hög stör ute i vattnet. – Som vanligt, sa några i sällskapet som varit med tidigare. Här fick vi återigen glädjas åt salskrakar i vackert ljus.
Och så, till sist, Trandansen, på kartan utmärkt med stort T. Eftermiddagssolen gassade och kanske var tranorna lite loja. Det tyckte i alla fall en turist bredvid mig som klagade över dålig glöd i dansen. För mig räckte det långt med eleganta inflygningar, gracila rörelser och massverkan av de tusentals som fanns kvar.
Berndt spanade in en pilgrimsfalk i en torraka, men mestadels tittade vi i vattnet till vänster om tranorna för en riktig anduppvisning: stjärtand, bläsand, snatterand, kricka. Dessutom den mest pedagogiska uppställning av spetsbergsgås man kan tänka sig. I det milda eftermiddagsljuset stod den på en liten kulle i vattnet helt nära. – Så här ser mina skära ben ut, kunde pratbubblan ha sagt om detta varit en tecknad serie. Och i så fall hade kanske nästa bubbla sagt ”ZZZZ” när det trötta sällskapet därefter var på väg hemåt i bussen. Och kanske, som epilog, ett litet ”suck!” när det visade sig att vittruten som tidigare funnits vid Ica Maxi i Alingsås flugit vidare. Fåglar flyger, som sagt. Men det gjorde ingenting alls efter vår innehållsrika dag runt Hornborgasjön. 81 arter såg vi.
Text: Anna Lena Ringarp
Bild: Anna Lena Ringarp