.jpg)
Jag tycker verkligen inte om att gå upp tidigt! Men när det handlar om att åka på en exkursion med GOF till Hornborgasjön, så må det vara hänt, trots att klockan purrar en trött Gunilla redan kl 04.00. Dock är det så med mig att när jag väl kommit upp, så känns det ändå rätt bra. Och man är ju dessutom rätt förväntansfull inför en exkursion, eller hur?
Efter en viss förvirring om var den blå Lejabussen egentligen stod (de gräver i gatorna oavbrutet vid Operan, så man vet inte från dag till dag var det går att köra!), och efter att ha plockat upp vår exkursionsledare Leif Jonasson samt några övriga deltagare under vägen, styrde vi kosan österut. Det visade sig att ungefär en tredjedel av resenärerna aldrig hade varit vid Hornborgasjön tidigare, så för dem var det extra spännande. Det är ju ändå rätt majestätiskt att se (och höra!) tiotusentals tranor på en och samma gång.
Vårt första stopp handlade dock inte om tranor, utan trädlärka. Ett klassiskt (?) ställe för denna skönsjungande pippi är ett grustag vid Sjögerås, och visst ville denna trevliga fågel inte bara visa sig för oss utan även ägna sig åt lite försiktigt sångspel. Som extranummer på denna lokal kom ett litet gäng stenknäckar och exponerade sig fint i de omgivande träden. Vi hade också sällskap av sjungande bofink och taltrast samt fick se överflygande skogssnäppa. Även ett par korpar lattjade omkring i luften.
Med Billingen framför oss drog vi vidare till Hornborgaån, som gav vissa av oss en kort titt på forsärla, och även kusinen sädesärla kunde ses vid åbrädden. En röd glada kom förbi och gjorde oss glada (😊) och i ån simmade ett par storskrakar.
Sedan var det dags för första stoppet vid själva Hornborgasjön, nämligen udden Ytterberg. Där skulle vi också ha första fikapausen, men tyvärr hade bonden valt just denna dag för gödselspridning precis där, så vi fick en sorts doftförstärkning till vår frukost.
Våren är ju sen i år, så större delen av Hornborgasjön var fortfarande istäckt visade det sig. Nåväl, inget ont som inte har något gott med sig; ute på isen såg vi tre mörka klumpar som vid närmare betraktande i kikare kunde identifieras som havsörnar. Där det fanns öppna råkar kunde vi njuta av den vackra salskraken bland åtskilliga viggar och knipor. Sävsparv syntes i vassruggarna nedanför oss, och minsann kom det inte också en snygg brun kärrhök och flög över oss, pedagogiskt identifierad som adult hona av vår exkursionsledare Leif. På väg tillbaka till bussen fick vi som extranummer en steglits.
Nästa stopp var Fågeludden, även kallad Pagoden, efter den pagodliknande byggnaden som inrymmer ett naturum. Här brukar det finnas olika doppingarter, men med så vinterliknande vår som vi haft hade de flesta inte anlänt än. Skäggdopping kunde vi i alla fall tillföra vår artlista. På vägen stannade vi till, för Leif såg dubbeltrast, och efter lite möda kunde även vi andra identifiera denna bruna fågel i det bruna fjolårsgräset. Förutom de tidigare sedda andfåglarna kunde vi här lägga till brunand till reselistan, samt fiskgjuse och sparvhök.
Därefter for vi till Utloppet, det vill säga ån Flian som avvattnar Hornborgasjön. Vi hade frågat om blåsippor, men Leif hävdade att detta var en fågelexkursion, inte en blåsippedito, men hur det var, så passerade vi ändå ett ställe utefter vägen där det faktiskt kryllade av blåsippor. Och vi fick titta på dem … 😉 Så härligt att se detta vackra vårtecken!
Väl parkerade vid Utloppet hittade vi vår andra doppingart, nämligen gråhakedopping. Vi kunde också spana på bläsand, snatterand och kricka samt mera brunänder, salskrakar, knipor och viggar. Vårsolen lyste fint, men vinden var lite ovänlig, så detta stopp blev inte så långt. På väg tillbaka till parkeringen sjöng en taltrast intensivt och det är ju ett väl så trevligt vårtecken, inte sant?
Så var det då dags för naturrum Trandansen. Och visst kryllade det av tranor. Enligt uppgift upp mot 20 000 stycken. Dessutom konkurrerade mängder med sångsvanar om ljudmiljön och bland dem hittade vi några tundrasvanar, tidigare kallad mindre sångsvan. Möjligen var dock antalet besökare fler än tranor, för detta var Tranans dag, det vill säga det arrangemang som arrangeras av Falbygdens och Skövde fågelklubbar och som alltid brukar dra mycket folk från när och fjärran. Förutom alla tranor och sångsvanar fanns även mängder med gäss och bland dem skulle det finnas en fjällgås, berättades det. Tyvärr åkte en svart ballong omkring där fåglarna var, och denna uppfattades som oerhört skrämmande av fåglarna, som gjorde massiva uppflog där ballongen for fram. Och fjällgåsen var som bortblåst. Dock hittade Leif en spetsbergsgås som vi kunde trösta oss med, men ta mig sjutton: när det bara var 10 minuter kvar till avfärd så återfanns fjällgåsen, sovande, kanske på grund av utmattningen efter ballongincidenten. Men vid ett tillfälle lyfte den på huvudet så att några av oss kunde få se dess ”gulliga” näbb, medan vi andra fick nöja oss med den gula ögonringen. Vackert så!
Mycket nöjda med dagen (faktiskt den första vårdagen för året) bänkade vi oss i bussen för hemfärd. Och åtminstone jag såg inte så mycket mer för då tog den tidiga morgonen ut sin rätt och jag sussade gott i bussen. På utfärden hade alla gissat hur många arter vi totalt skulle se och efter sammanräkning visade det sig vara 74 st. Inte så illa med tanke på isläge och annat.
Självklart tackades och applåderades våra eminenta reseledare, exkursionsledaren Leif och Berndt Lindberg, vår som vanligt så trevlige och skicklige busschaufför. Tack för denna exkursion!
Text: Gunilla Jarfelt
Bild: Lotta Berg