21 GOF:are från Göteborg med omnejd drog iväg på fredagseftermiddagen i en buss, modell mindre och trång, och en privatbil. Målet första kvällen var naturreservatet Kvismaren utanför Örebro. Men resan är ganska lång, vädret var ganska trist och det blev gruppbeslut på att muntra upp oss genom att leta efter en rapporterad turturduva i Kumla. Förvånade Kumlabor fick se hela gruppen stå i regnet och spana på hustaken runt den gatukorsning där duvan flera gånger rapporterats.
Och förvånade gruppmedlemmar (i alla fall flera av oss) fick efter en stund se den sitta där på sitt hustak, väldigt vacker i det milda eftermiddagsljuset när regnet upphört. Om alla fåglar vore så förutsägbara …
Vi kom så småningom till Sörby säteri, med anor från stormaktstiden på 1600-talet, som dagens ofrälse ägare gjort om till ett modernt ”Bo på lantgård”-ställe. Fina rum, om än lite oförutsägbara i sin möblering, och en fantastisk frukost och frukostsal med pampiga tavlor och historiska möbler. Som vanligt hann vi skådare bara ägna flyktig uppmärksamhet åt historien, det var nuet och fåglarna vi var ute efter på kvällspromenaden. För det var bara en kort busstur till Kvismare kanal, där vi gick längs Ormkärret fram till plattformen vid vattnet. Kvällen gav oss smalnäbbad simsnäppa, myrspov, dvärgmås och rödvingetrast, bland annat. Den smalnäbbade simsnäppan kom förresten att förfölja oss, för vi stötte nästa dag på flera närkingska skådare som sa ”ni måste åka och se simsnäppan”. – Det var vi som hittade och rapporterade den, kunde gruppen svara då (ja, särskilt Conny som fann den, förstås) med viss tillfredsställelse.
Morgonen därpå drog vi ut före frukost på en tre-timmars promenad över åkrarna. De stora gula rapsfälten hade passerat höjdpunkten i blomningen men lockade många gulärlor, som föreföll häcka i fälten. Vi hörde härmsångare och trädpiplärka och såg stenskvättor, en art som också här gått tillbaka, fick vi höra.
Under frukosten på slottet, förlåt säteriet, kom den tidigare ordföranden i Närkes Ornitologiska Förening Jan Sundell och berättade lite om forskningen vid Kvismarens fågelstation, bland annat om trastsångare (en forskning vi förresten får höra mera om under höstens föreläsningsprogram inom GOF). Han och andra hade dessutom tipsat vår exkursionsledare Uno Unger om lokaler, inte minst då för ortolansparv. Han kunde berätta att man i år observerat tre hanar och en hona, och när vi promenerat över fälten till den anvisade lokalen kunde vi länge stå och lyssna på den typiska sången som trots vinden hördes klart och tydligt. Några av oss fick se fågeln också. Fälten vi gick över var glest besådda, ett medvetet försök att få fåglarna som kräver öppen jord att trivas bättre. Men inga ansträngningar att rädda ortolansparven kvar i dessa trakter hjälper, berättade Jan Sundell, den kommer snart att vara helt försvunnen härifrån. Runt Kvismaren finns det, som på så många håll, anledning att begrunda människans påverkan: hela området är en återtagen våtmark med reglerat vattenstånd. Många arter har gynnats, andra kan vi inte rädda tillbaka. Men solen sken på oss och ett par törnskator, årskryss för de flesta, gladde oss på promenaden tillbaka.
Nästa anhalt blev Löten, ”dansbanan”, där vi såg många typiska Kvismarenarter, särskilt då svarttärnor i häckningsbestyr, dvärgmås och årta. Vi fortsatte till Hammarmaden, där Uno från bron i närheten hittade fyra myrsnäppor som rapporterats tidigare. Gluttsnäppa, röd- och grönbena, liksom större strandpipare och årta provianterade längs kanalens stränder.
Vi gick därefter tillbaka i morgonens fotspår till Lövholmen där vi bland vassen hörde vattenrall och skäggmes och njöt av en lärkfalkshane som parkerade sig väl synlig i en topp.
En resa på drygt två timmar tog oss till middagsbordet med Vätternröding på Stocklycke vandrarhem på Omberg, en liten stund från Svanhals vandrarhem där vi tillbringade natten. Den tidiga söndagsmorgonen följde ett självklart mönster: ut i vassen på de långa spångarna, lyssna efter skäggmes och sävsångare och rörsångare, undra hur många rördrommar som egentligen hörs och beundra majvivorna på de små öppningarna i vassen. Ja, Uno hittade förstås både blommor, insekter och grodor att också stanna till för. Och det är roligt att bli varse hur trenden bland inbitna fågelskådare att låta blicken svepa lite vidare, över fler arter än fåglar, sprider sig i en grupp och skänker så mycket glädje. Den lilla grodan som fick sina tår räknade av Uno kunde nog knappast ha önskat sig en känsligare hand, en som hanterat tiotusentals mycket små fåglar på Nidingen.
Tåkern är alltid Tåkern – alldeles underbar, och deras stora Naturum med vasstak och vassväggar verkar bara bli finare och finare med åren. Där stannade vi en god stund och fick se svarthakedoppingar på nära avstånd och bläsgäss, bland annat. Men morgonen och hela dagen var blåsig och det kom förstås att påverka skådandet. Vi åkte motsols runt sjön, till de fågelstigar med torn som finns där. Avslutningen blev en nyhet och efter själva Naturrum den roligaste platsen, en nyanlagd liten våtmark: Holmen. Där finns ännu inget torn och man får skåda från vägen. Men den grunda våtmarken, som avskärmats från själva sjön, erbjuder en fristad för svarthakedopping och smådopping och vi såg även mindre strandpipare och årta där.
Vår artlista hamnade på 110 arter, vår tacksamhet mot chaufförerna Berndt och Bertil och vår exkursionsledare Uno är stor. Vi ses väl där igen?
21 GOF:are från Göteborg med omnejd drog iväg på fredagseftermiddagen i en buss, modell mindre och trång, och en privatbil. Målet första kvällen var naturreservatet Kvismaren utanför Örebro. Men resan är ganska lång, vädret var ganska trist och det blev gruppbeslut på att muntra upp oss genom att leta efter en rapporterad turturduva i Kumla. Förvånade Kumlabor fick se hela gruppen stå i regnet och spana på hustaken runt den gatukorsning där duvan flera gånger rapporterats. Och förvånade gruppmedlemmar (i alla fall flera av oss) fick efter en stund se den sitta där på sitt hustak, väldigt vacker i det milda eftermiddagsljuset när regnet upphört. Om alla fåglar vore så förutsägbara …
Vi kom så småningom till Sörby säteri, med anor från stormaktstiden på 1600-talet, som dagens ofrälse ägare gjort om till ett modernt ”Bo på lantgård”-ställe. Fina rum, om än lite oförutsägbara i sin möblering, och en fantastisk frukost och frukostsal med pampiga tavlor och historiska möbler. Som vanligt hann vi skådare bara ägna flyktig uppmärksamhet åt historien, det var nuet och fåglarna vi var ute efter på kvällspromenaden. För det var bara en kort busstur till Kvismare kanal, där vi gick längs Ormkärret fram till plattformen vid vattnet. Kvällen gav oss smalnäbbad simsnäppa, myrspov, dvärgmås och rödvingetrast, bland annat. Den smalnäbbade simsnäppan kom förresten att förfölja oss, för vi stötte nästa dag på flera närkingska skådare som sa ”ni måste åka och se simsnäppan”. – Det var vi som hittade och rapporterade den, kunde gruppen svara då (ja, särskilt Conny som fann den, förstås) med viss tillfredsställelse.
Morgonen därpå drog vi ut före frukost på en tre-timmars promenad över åkrarna. De stora gula rapsfälten hade passerat höjdpunkten i blomningen men lockade många gulärlor, som föreföll häcka i fälten. Vi hörde härmsångare och trädpiplärka och såg stenskvättor, en art som också här gått tillbaka, fick vi höra.
Under frukosten på slottet, förlåt säteriet, kom den tidigare ordföranden i Närkes Ornitologiska Förening Jan Sundell och berättade lite om forskningen vid Kvismarens fågelstation, bland annat om trastsångare (en forskning vi förresten får höra mera om under höstens föreläsningsprogram inom GOF). Han och andra hade dessutom tipsat vår exkursionsledare Uno Unger om lokaler, inte minst då för ortolansparv. Han kunde berätta att man i år observerat tre hanar och en hona, och när vi promenerat över fälten till den anvisade lokalen kunde vi länge stå och lyssna på den typiska sången som trots vinden hördes klart och tydligt. Några av oss fick se fågeln också. Fälten vi gick över var glest besådda, ett medvetet försök att få fåglarna som kräver öppen jord att trivas bättre. Men inga ansträngningar att rädda ortolansparven kvar i dessa trakter hjälper, berättade Jan Sundell, den kommer snart att vara helt försvunnen härifrån. Runt Kvismaren finns det, som på så många håll, anledning att begrunda människans påverkan: hela området är en återtagen våtmark med reglerat vattenstånd. Många arter har gynnats, andra kan vi inte rädda tillbaka. Men solen sken på oss och ett par törnskator, årskryss för de flesta, gladde oss på promenaden tillbaka.
Nästa anhalt blev Löten, ”dansbanan”, där vi såg många typiska Kvismarenarter, särskilt då svarttärnor i häckningsbestyr, dvärgmås och årta. Vi fortsatte till Hammarmaden, där Uno från bron i närheten hittade fyra myrsnäppor som rapporterats tidigare. Gluttsnäppa, röd- och grönbena, liksom större strandpipare och årta provianterade längs kanalens stränder.
Vi gick därefter tillbaka i morgonens fotspår till Lövholmen där vi bland vassen hörde vattenrall och skäggmes och njöt av en lärkfalkshane som parkerade sig väl synlig i en topp.
En resa på drygt två timmar tog oss till middagsbordet med Vätternröding på Stocklycke vandrarhem på Omberg, en liten stund från Svanhals vandrarhem där vi tillbringade natten. Den tidiga söndagsmorgonen följde ett självklart mönster: ut i vassen på de långa spångarna, lyssna efter skäggmes och sävsångare och rörsångare, undra hur många rördrommar som egentligen hörs och beundra majvivorna på de små öppningarna i vassen. Ja, Uno hittade förstås både blommor, insekter och grodor att också stanna till för. Och det är roligt att bli varse hur trenden bland inbitna fågelskådare att låta blicken svepa lite vidare, över fler arter än fåglar, sprider sig i en grupp och skänker så mycket glädje. Den lilla grodan som fick sina tår räknade av Uno kunde nog knappast ha önskat sig en känsligare hand, en som hanterat tiotusentals mycket små fåglar på Nidingen.
Tåkern är alltid Tåkern – alldeles underbar, och deras stora Naturum med vasstak och vassväggar verkar bara bli finare och finare med åren. Där stannade vi en god stund och fick se svarthakedoppingar på nära avstånd och bläsgäss, bland annat. Men morgonen och hela dagen var blåsig och det kom förstås att påverka skådandet. Vi åkte motsols runt sjön, till de fågelstigar med torn som finns där. Avslutningen blev en nyhet och efter själva Naturrum den roligaste platsen, en nyanlagd liten våtmark: Holmen. Där finns ännu inget torn och man får skåda från vägen. Men den grunda våtmarken, som avskärmats från själva sjön, erbjuder en fristad för svarthakedopping och smådopping och vi såg även mindre strandpipare och årta där.
Vår artlista hamnade på 110 arter, vår tacksamhet mot chaufförerna Berndt och Bertil och vår exkursionsledare Uno är stor. Vi ses väl där igen?
Text: Anna Lena Ringarp
Bild: Kim Larsson