En göteborgare i förskingringen var sällskapets guide på denna GOF:s vårexkursion till Öland; Peter Norell är ett välkänt namn efter alla år som engagerad i GOF. Han har sedan pensioneringen gjort sommarvistet på Öland till åretruntbostad. Men det är ingen dålig exil han har valt, Hulterstad på sydöstra Öland.
Peter hade lagt upp ett väl genomtänkt program med ambitionen att besöka lokaler med olika biotoper för att säkra en exkursionslista med gott utfall. Några av lokalerna var nya även för erfarna Ölandsresenärer vilket uppskattades speciellt. Alla lokaler på programmet hanns dock inte med, planeringen stördes till en del av larm – en ormörn som cirkulerade på ön kostade oss tid men var inte generös tillbaka.
Två minibussar med 17 deltagare for iväg från Nils Ericssonsplatsen den sista helgen i maj. Vi bodde utmärkt på Gamlegärde gård som tillhör Parboängs turistanläggning. Ett boende med hög vandrarhemsstandard där vi disponerade hela anläggningen. Väl värt att rekommendera med sitt läge, standard och pris.
Tre dagar senare skulle vi komma tillbaka med 138 sedda arter i bagaget. Alla var förstås inte lika se- och hörvärda, men höjdpunkterna var svårslagna.
Och ändå. Antalet arter i all ära, men för de flesta av oss finns det något annat i skådarlivet som gör att vi håller på. Inom religion kallas det epifani – de stunder av total närvaro när vi för ett ögonblick tillåts glömma oss själva. När vi förstår att vi bara är en liten del av ett större helt. Dessa magiska möten över årtusenden när vi plötsligt fastnar i ett fågelöga.
Så långt filosofin. Nu tillbaka till den högst verkliga exkursionen. Vilka magiska fågelmöten minns vi då särskilt från denna Ölandstripp? Ett är örnen i Södra Greda – ett av de lite mer okända smultronställen Peter tog oss till. Vi hade vandrat genom ekdungar och över lieslagna ängar när exkursionens organisatör Anna Lena Ringarp lyfte blicken och upptäckte en rovfågel strax ovan trädtopparna. Mörk och demonisk och med flikiga fingrar, men saknades inte en vingpenna? En örn, men så liten? Dvärgörn, en art som tidigare observerats på Öland? Olika åsikter och intryck for genom luften. Peter tordes inte artbestämma. Hursomhelst – ett möte med en tillfälligt gästande, mindre örn!
I Petgärde träsk hade vi en annan minnesvärd observation. Några av gruppens mer erfarna skådare urskilde redan på vägen till tornet pungmesens tunt visslande lockläte. Eller som det står i Fågelguiden: ”milt och liksom `drömmande´ i tonen.” Vi spanade. Och spanade. Så småningom allt mer uppgivet. Plötsligt sade en av deltagarna andäktigt: – Där är den. Och där hänger boet. Förresten är det ett par.
Så fick vi alla se honan och hanen göra flygturer fram och tillbaka, och turas om att sitta i, och klänga sig fast utanpå, det pungformade boet som vajade för vindarna längst ut i den tunnaste av grenar. Och vi fick ynnesten att betrakta scenen i ögonhöjd från vårt fågeltorn.
För flera av oss var mötet med busksångaren i – just det – ett buskage i Össby det första med just denna art. Hit hade den flugit från sitt övervintringsområde i Indien och satt nu och sjöng mitt på blanka förmiddagen fast den enligt fågelboken ska göra det på natten! Mittemot visade ett kärrsångarpar upp sig fint.
Apropå sångare. Promenaderna i Södra och Norra Lunden levde upp till förväntningarna. Här såg och hörde vi i stora mängder näktergalar, törn-, löv-, grön-, gran-, ärt- och trädgårdssångare samt svarthätta och flera härmsångare var på gott humör. Den hett eftertraktade sommargyllingen hade dock annat för sig. Alla fyra flugsnapparna sågs eller hördes. Ut över Schäferiängarna och på sandrevlarna bortom sågs som vanligt ett stort antal vadare, om än på avstånd: rödspov, myrspov, storspov, kustsnäppa, skärfläcka, kustpipare, brushane, gluttsnäppa och kärrsnäppa.
Strax sydväst om Karl den X Gustavs mur – eller Kalle kryssmuren som den kallas bland skämtsamma skådare – väntade den karaktäristiska höksångaren med sin tvärvattrade undersida, sitt gula öga och smattrande lockläte.
Andra deltagare skulle kanske även föra upp den mindre flugsnapparen i Norra Lunden, nattskärran på dagkvist i fyrträdgården, svarthakedoppingen i Fågelsjön i Södra Möckleby, stäpphöken i Ekelunda, hornuggleungen på campingområdet i Beijershamn, rapphönsen vid udden eller svarttärnorna vid Görans Dämme på topplistan över fantastiska obsar.
Ängshökens dramatiska tillbakagång blev tydlig. Bara vid ett tillfälle, och då på håll, fick vi en godtagbar obs av denna eleganta rovfågel. Annars fanns det gott om rovor – bruna kärrhökar, havsörn, ormvråkar, röd glada, blå kärrhök, tornfalk och den nyss nämnda stäpphöken.
Som enskild lokal blev Västerstadsviken/Eckelsudde på hemresedagens förmiddag en höjdpunkt. Stranden med den lilla plattformen där man kommer så sällsynt nära vadarna och sjöfåglarna. En aning slitna skådare kunde här betrakta ruvande silvertärnor på var och varannan tuva, nästan inom räckhåll. Småtärna, bläsand, roskarl, småsnäppa, myrsnäppa och – som ett sista utropstecken – den smalnäbbade simsnäppan som för ovanlighetens skull inte simmade runt runt som en badanka utan trippade omkring på ett litet rev och födosökte. Här hade den passat på att stanna till på sin färd upp mot tundran där honorna sedan slåss om hanarnas gunst innan de redan i slutet av juli återigen ska anträda färden söderut och flyga nonstop över Europa för att övervintra långt ut på Arabiska havet.
Sedan var det dags för oss också att åka hem, inte nonstop men närapå. Våra bilar rattades förtjänstfullt av Anna Lena och Crister och med oss hem hade vi, utöver alla upplevelser, också Peters lilla kompendium med beskrivningar och kartor över hans små och stora favoritplatser.
Text: Lena Ekstrand och Lasse Olausson
Bild: Lasse Olausson