Den 9 december begav det sig; i nysnö på gammalsnö, så ovanligt i Göteborg, och i Mölndal där Safjället är beläget!
Redan några dagar innan hade huvudledaren, den välkände NaturStig Fredriksson hört av sig.
“Du har väl inte glömt?”
“Ånej, ett så ärofullt uppdrag som att få leda en Fågelvandring hamnar inte i glömskans korridorer.” Tvärtom, da´n innan provgick jag “banan”. De flesta fåglarna fanns kring Krokslätts alla fågelbord, det var besvärande mycket snö och det tog nästan trekvart i god promenadtakt, men det skulle säkert bli bra.
Natten förlöpte med ytterligare en decimeter snö och åtföljdes av en allt kyligare morgon. Litet eftertänksamt travade jag uppför backarna till startpunkten vid Krokslätts IP.
Blev lugnad och på gott humör av en redan anländ deltagare, välklädd och lagom taggad. In strömmade flera till min upptrampade samlingsplats framför orienteringstavlan. När vi pulsade iväg var vi en drygt tiohövdad blandning av ung glöd och äldre rutin. Solen lyste upp trädtopparna medan kylan bet i nästopparna.
Första knappa kilometern fram till lilla sjön Ändis följde ett litet fuktigare stråk med björk och några sumpskogsfragment. Jag eggade med entita och mindre hackspett men det bidde bara en större hackspett som några alerta deltagare fångade i kikaren.
Efter Ändis följde en dryg kilometer längs den torrare sluttningen mot SV och Mölndalen. Björken ersattes av högstammiga barrträd, först tall sedan gran. Några solexponerade platser erbjöd normalarterna att fint beskådas, mesar, kungsfåglar, trädkrypare m.m. Bonus för några tursamma var en tofsmes.
Längst söderut gick vi ut och beundrade den fina utsikten över dalen. Långt bort flappade en havsörn sakta norrut över Änggårdsbergen. Ovedersägligt vandringens art men mer en horisontanka än en njutobs.
Strax innan målgång en välbehövlig kaffepaus i Olles hage, så välnämnd med tanke på vandringsledaren. Ungdomligt glöd gav så sista arten, en alert inspanad sparvhök.
Tack till alla och hoppas ni var lika tillfredsställda som jag till sista kaffeslurken efter nästan exakt två timmar!
Text: Olof Armini
Bild: Stig Fredriksson