.jpg)
När vi sett Västergötlands enda råkkoloni vid Vara och lämnat den stora vägen visste vi att den börjat, GOF:s årliga exkursion till Hornborgasjön med omnejd. I år var deltagarantalet rekordhögt, 43 stycken, med många nya ansikten. Vi hade startat klockan sex från Operan där vår ständige chaufför Berndt Lindberg förvånade oss genom att svänga upp i en Västtrafikbuss modell större (det var ett fel på den tilltänkta bussen som låg bakom bytet).
Grustaget där vi brukar se och höra trädlärka blev vår stora grupps första övning i att snabbt myllra ur och i bussen. Det klarade vi bra under hela dagen!
En kör av fåglar mötte oss och vår exkursionsledare Leif Jonasson urskilde arterna, en efter en: koltrast, rödvingetrast, taltrast, rödhake, bofink. Och där sågs och hördes en stenknäck flyga förbi! Och där borta en dubbeltrast. Och där satt den större hackspetten i solskenet i grantoppen. Men trädlärkan, då? Vi fick vänta en stund men belönades med flyg- och sånguppvisning alldeles ovanför våra huvuden i flera minuter. Trädlärkan, med sin lättidentifierade sång, anses ju vara en av de främsta sångarna. Det håller jag inte riktigt med om, men vetskapen om att den inte är så vanlig och det strålande spelet så nära gjorde stoppet till en perfekt start för vår långa dag.
Vid bron över Hornborgaån såg vi storskrake och forsärla riktigt fint. Vid Ytterberg, den höga ängsmarken vid Hornborgasjöns östra strand, tog vi med oss våra matsäckar, förstås, och bakom fågeltornet fick vi till och med lite lä. Det behövdes, för det tog ett bra tag för denna dag att värma upp till den strålande, vindstilla finalen. Alldeles vid parkeringen hade vi sett gråhakedopping, kricka, vigg, knipa, skäggdopping och svarthakedopping. De kompletterades av salskrake och fler doppingar ute vid tornet. Den svarthalsade doppingen fick vi däremot inte se denna dag, trots många spaningar här och ut över vattnet vid Naturum.
Variationer i naturen, både de som orsakas av människan och de mera svårutgrundliga, blev vi påminda om av Åke Abrahamsson som mötte oss vid Naturum. Han har under många år arbetat med Hornborgasjöns restaurering och omvandling och gav oss en kort sammanfattning. Det var 1995 som Sveriges största naturvårdrestaurering var färdig och vattenytan höjd med 0,9 meter. Då låg den milslånga Hornborgasjön åter där som fågelsjö med blanka vatten, efter att i århundraden använts som åker- och odlingsmark. Åke berättade om de trettioåriga förhandlingarna med markägare för att göra projektet möjligt och påminde om att det gäller att ha tålamod också i framtiden. – Det tog över hundra år att göra Hornborgasjön till sjö igen och det kanske tar lika lång tid innan den ser ut som vi vill, med vassruggar och biotoper som tilltalar många arter, sa han.
Ute vid fågeludden såg vi havsörn på håll, tornfalk alldeles ovanför våra huvuden, rödbenan och snatteränder, bland annat.
Nu började vi på allvar sakna fiskgjusen, men den fick vi en skymt av först på återresan, sedan vi lämnat Trandansen. Men där, dessförinnan, hade vi haft en härlig avslutning med 13 300 tranor. Eller kanske några färre, för lördagens räkning hade blivit störd och nu flyger ju stora flockar norrut varje dag. Men det var änder och gäss vi koncentrerade oss på där uppe på utsiktskullen. Det är nästan lätt att förbise de stora gracila tranorna som liksom inramade hela dagen. Men utan just tranorna hade inte en vårdag vid Hornborgasjön varit så underbar, och det är inte bara skådare som tycker det. Denna söndag sattes besöksrekord vid Trandansen och massor av besökare med picknickkorg men utan kikare var där också.
Vi såg änder – snatterand, bläsand, stjärtand, skedand (dock ingen årta), och vi såg gäss – bläsgås, spetsbergsgås, bland andra. Och så en nilgås mitt i gänget! Skådare hjälpte varandra att hitta den i tuben ute på en holme, men en liten stund senare paraderade den på gräsbacken tio meter framför oss alla. Kaxig, rent av tyken, och rejält exotisk tog den sin plats, och lite till, bland grågässen. (Anders Nilsson tog den fina bilden.)
Den som gissade på att vi skulle se 85 arter denna dag gissade rätt.
Text: Anna Lena Ringarp
Bild: Anders Nilsson