Vid 10-tiden samlades 46 välklädda personer för en stunds promenad längs Torrekullaleden vid Balltorps våtmark och på stövelklädda fötter vidare genom skogen ut på Hill´s golfbana och tillbaka för en längre stunds skådande vid våtmarken.
Fjolårslöven yrde runt våra fötter för vårvindarna lekte ihärdigt från väster. Kulingen gjorde sitt bästa för att överrösta alla fåglar och vi fick alla spetsa öronen för att höra fågelsången.
Redan vid samlingen såg vi tre ormvråkar svinga sig över skogsbrynet i en följa-John-lek. En kanadagås störde det rastande sångsvansparet som surnade till över den närgångna gåsen. Sothönsens högljudda rop hördes över vindens brus.
En taltrast repeterade sin repertoar medan vi strosade på grusvägen mot sommarstugorna. Några talgoxar födosökte och bofinkarna sjöng i fjärran. I Mellersta dammarna spelade en grupp knipor. Vi spanande förgäves efter den första trädlärkan men det enda som sågs var en tystlåten nötskrika som flög över golfbanan.
På vår väg tillbaka till våtmarken hördes sånglärka, grönsiska, rödhake och ängspiplärka och några kråkor drog hastigt förbi men i övrigt var markerna öde.
Vid våtmarken dukade vi upp vår matsäck och helt plötsligt tittade solen fram. Isen hade äntligen släppt greppet och nu var smådoppingar, krickor, viggar och knipor tillbaka. De vältaliga sothönsen simmade runt och en rörhöna dök upp från ingenstans. Vid älgtornet sprang en mörk ormvråk runt och fångade grodor. Det riktigt bubblade av grodor längs strandkanterna. Kan man hoppas på hägrar och kanske någon stork framöver?
Tofsviporna stod vid strandkanterna och lät sina gälla skrin höras över nejden och vid några tillfällen kunde vi både se och höra skogssnäpporna. En sädesärla rastade på en grästuva och sävsparvens sugande lockläte hördes. Som slutkläm dök en duvhök upp och gladde några av skådarna.
Text: Lena Essedahl
Bild: Stig Fredriksson