Tolv personer med tre bilar samlades vid Nils Ericsonsterminalen för att skåda ihop längs Hallandskusten; vid Varberg Norra anslöt ytterligare fem skådare, däribland vår exkursionsledare och en bil. Sammanlagt 17 personer i fyra bilar. Tid för skådning fanns här och gulärla, två unga rörhöns, törnsångare samt en ung gröngöling sågs. Första stoppet var vid Korshamn, Morups tånge.
Råkor mötte oss som vanligt längs vägen. Redan innan vi hade sett skymten av någon vadare började Reino berätta om vadarnas form och rörelsemönster. En dold nyckel till att artbestämma vadarna. Våra första vadare blev två mosnäppor som sprang omkring långt in i östra delen av viken. Undertecknad och några till tyckte inte att de rörde sig på ett särskilt typiskt sätt för mosnäppa, men det utdragna akterpartiet avslöjade arten. Gluttsnäppor som gick omkring med stora kliv såg vi också. Kentska tärnor med vita pannor stod på några stenar. Dessa tärnor ledde in samtalet på fisk- och silvertärnor. Vi fick lära oss att de flyger på lite olika sätt, men också att vissa fisktärnor saknar den mörka kil som ofta pekas ut som en viktig skillnad mot silvertärna. Mitt i viken stod en flock på 43 kärrsnäppor. Gråhäger sågs också liksom knipor, gravänder, ejdrar och gräsänder. Den framåtlutande myrspoven såg vi också. Bland måsfåglarna dominerade skrattmås. I den västra delen av viken såg vi elva ljungpipare i en flock och kunde jämföra större och mindre strandpipare. Den större hade en kraftigare kropp och huvud i jämförelse med den mindre. Drillsnäppor sågs bland stenarna. Tolv steglitser passerade förbi oss lockande. Bilfärd sedan till Brevik där vi fikade och tittade på brushanar med sina stela nackar. Skogssnäppa såg vi samt flera grönbenor och rödbenor. Bland dessa vadare fanns svartsnäppa som undertecknad efter mycket tittande lyckades hitta. Här sågs även enkelbeckasin och kricka. Reino pratade lite om det intressanta ämnet populationsförändringar och hur lätt det är att använda standardförklaringar när man ska förklara varför arter ökar och minskar, något som kan bli fel ibland. Ett exempel är att det finns flera värmegynnade arter som minskar trots ett varmare klimat. Galtabäck blev vårt tredje stopp. Till mångas förvåning och glädje ledde Reino oss inte till tornet utan längs stigen förbi tornet i nordostlig riktning. Här kunde alla stå bekvämt och se fåglarna bra. Den första vadare som Reino pekade ut var ljungpipare. Den sprang i gräskanten på andra sidan, skymdes tillfälligt och var allmänt svår att följa. Vi fick veta att denna ljungpipare, till skillnad från de övriga var en ungfågel. En av årets första. Skillnaden mot de äldre ljungpiparna var att den var mer jämt färgad och saknade svart undertill. Förutom detta lärde vi oss ett knep att skilja på adulta kust-, ljung- och tundrapipare. Den adulta kustpiparen har vitt bakom benen, ljungpipare lite svart och tundrapiparna mycket svart. Ute i vattnet sågs en flock storspovar och framför dessa två kustsnäppor. Kustsnäppor har kompaktare, mer satt hållning med korta ben jämfört med spovsnäppa. Många grågäss låg i viken och på sanden. 350 orkade jag räkna till, men det var många fler kanske över 500. Killingatången på Getterön blev vårt nästa stopp. Efter en del parkeringskrångel kunde vi ställa upp tubkikarna och rikta dem mot ljuset. Långt avstånd, motljus och soldaller gjorde det mycket svårt att se vilka vadare det var ute i vattnet även om man försökte titta på form och rörelsemönster. Gluttsnäppa, svartsnäppa, grönbena, kustpipare spovsnäppa och kärrsnäppa kunde vi i alla fall se med Reinos hjälp. Turligt nog fanns det fåglar på närmare håll, tornfalk ryttlade och dök efter byte framför oss. Fiskgjuse sågs flyga förbi och långt bort sågs tranhalsar sticka upp. Silltrut sågs också. Vi for vidare till fågeltornsparkeringen där vi kunde se gäss, gluttsnäppa, drillsnäppa, skogssnäppa, vigg, ljungpipare med mera. De som riktade tuben långt bort kunde dessutom se pilgrimsfalk, brushane och myrspov. De allra flesta skärfläckor har stuckit sa Reino, men vi lyckades få syn på en flock på fem individer. Han berättade även om att arten, till skillnad mot många andra vadare inte minskat; i år häckade det största antalet par sedan 1947, om jag minns rätt. Det sista stoppet blev Naturcentrum. Här hade vi hoppats kunna köpa den nyutkomna boken om Getterön men butiken hade tyvärr stängt i förtid. Kaffe och snatterand fick kompensera. Efter detta drog sig bilarna hemåt. Från bilen som undertecknad åkte i sågs en röd glada nära Kungsbacka. Sammanlagt såg vi 21 vadararter. Många saker lärde du oss Reino, stort tack för det. Anna-Lena höll ihop gruppen och exkursionen, ett varmt tack för det. Om man vill repetera något av det vi lärde oss om vadarnas rörelsemönster kan man titta i Fåglar på Västkusten 3/2011. Men minst lika viktigt som böcker och tips från erfarna skådare är att skåda och på egen hand se och sätta ord på skillnaderna i form och rörelsemönster hos vadare.
Text: Robert Ennerfelt
Bild: Anna Lena Ringarp