SMS: “Skulle du ha lust och om du har tid att skriva en liten reseberättelse från Öland undrar Berndt.”
Det hade visserligen gått en tid och en snabb reflektion vad jag kom ihåg resulterade bara i några lösryckta bilder:
• Taigasångare – det var livskryss för mig och flera andra!
• Kaspisk trut – livskryss för en del!
• En rumskamrat som rapporterade att jag snarkar (?!) – det var nytt men inget kryss.
• En promenad att följa Uno ut i en lerig och långgrund vik för att komma närmare en misstänkt fågel som vi inte fick ordning på.
• En kylskåpsdörr som man var tvungen att rycka i med all kraft för att den skulle gå att öppna, och en låda med insulinsprutor som for ut varje gång man gjorde det.
• Dvärgbeckasinen i Pölen och youtube-klippet som Uno visade i bussen på väg hem.
• Tävling mot stockholmsornitologer som hade en resa samtidigt, bodde på samma ställe, och jobbade hårt men vad hjälpte det. Se nedan.
Visst kan jag skrapa ihop mina minnen till en liten reseberättelse med hjälp av min egen obsbok på Svalan.
Vi åkte torsdag eftermiddag, med ett mellanstopp i Ljungby för att äta. Lyxigt att bara sätta sig i bussen, prata med grannen, ta det lugnt och framför allt slippa köra själv. Klockan var nära midnatt när vi var framme vid Ottenby Vandrarhem mittemot Ås kyrka, inte ens 7 km från Södra Udden. Efter rumsfördelning, lite persedelvård och förberedelse av matsäckar till nästa dag, var det dags att krypa till kojs.
På morgonen hade bussen med stockholmarna redan lämnat när vi var redo att ge oss iväg mot udden. När vi klev ur bussen ville de flesta ta en titt i Gäddviken och mot Västrevet vilket vi gjorde. Där låg många änder och gäss, några prutgäss kunde studeras på nära håll. En 1K bergandshane låg i viken bland många viggar, och Uno förklarade karaktärerna.
Sedan travade alla mot udden och skådade i smågrupper på lite olika ställen, men helst i lä för den snåla ostliga vinden. Inga rariteter, men havsörnar, en jagande ung pilgrimsfalk, några sträckande alkor, lommar och dvärgmåsar, vadare samt sträckande tättingar höll oss sysselsatta. Tidsplaneringen tillät även ett besök inne på Fågel Blå för kaffe och wienerbröd om man så ville, men sedan var vi tvungna att jobba vidare för stockholmarna hade rapporterat mindre flugsnappare vid Södra Lundenparkeringen.
Den lilla rackaren visade upp sig fint i en buske vid parkeringen, ackompanjerad av högtalaren som stockholmarnas ledare använde sig av för att tala till folket. De var många också. Och drog snart vidare medan vi gav oss ut i lunden, där vi såg ett antal tättingarter. En stenfalk svischade över parkeringen, i hälarna på en småfågel. Ut på Schäferiängarna gick vandringen sedan med vissa förhoppningar om större piplärka, men icke.
Det var en hel del vadare vid Norrvik: skärfläckor, kärrsnäppor, småsnäppor, större strandpipare, kustpipare, sandlöpare och myrspovar. En mystisk vadare som vi såg på långt avstånd på en revel föranledde vandringen ut i lågt vatten och lera. De flesta drog dock tillbaka mot parkeringen på grund av blodsockerbrist. Väl ute på reveln och med ett rimligare avstånd till vadarna som gick där var den puts väck efter ett uppflog! Bara att klafsa tillbaka.
Eftermiddagen bjöd, efter den efterlängtade lunchpausen och ett par mellanstopp, på ett besök vid Enetri soptipp. Det var inte så mycket soptipp men en hel del buskage där sibiriska sångare kunde sitta och gömma sig efter alla dagar med ostliga vindar. Och det gjorde de skulle det visa sig! En taigasångare gav sig tillkänna med sitt karaktäristiska läte och det blev extas i skådarleden när den visade upp sina vingband under korta stunder! Även en mindre hackspett höll till här, och på fälten intill rastade en stor flock ljungpipare.
Ett besök i Grönhögen avrundade dagen, ett måste med svart rödstjärt som häckar i de ocharmiga industrilokalerna där, men även för att vi skulle få mat i den lite charmigare restaurangen i kvarnen. På kvällen blev det artgenomgång i vandarhemsköket, och ryktet sa att vi låg lite före Stockholmarna …
Nästa dag började som den föregående, med besök på udden. Denna gång gick vi ett varv ute på södra Schäferiängarna också, fortfarande i hopp om att hitta en större piplärka. Det hade varit livskryss men det blev det inte, däremot en adult kaspisk trut som lyste vitt och fint och vi blev glada. En glada (en röd) såg vi även senare på dagen när vi besökte ett antal lokaler på västra sidan där vi kunde studera olika arter änder. Ett besök på Naturbokhandeln hann vi också med, och avslutade dagen i Beijershamn. Där gick vi en ganska lång promenad och belönades med ett större gäng svartsnäppor och några mindre sångsvanar.
Även sista dagen skådade vi på udden på morgonen. Den ihållande ostliga vinden hade mojnat så det gick faktiskt att stå på vallen söder om fyren. Bakom Fågel Blå hade vi två fasaner som höll till i låga träd och buskar, och när vi redan var vid bussen för avfärd kom beskedet om en dvärgbeckasin som hade setts i Pölen. Det vara bara att vända, och från gömslet där sågs den fint där ’den födosökte på sitt karaktäristiskt gungande sätt’ (Unos ord, mer om det snart).
Vid södra Lundenspetsen stannade vi till och fick se en av de tidiga bändelkorsnäbbarna som inledde höstens invasion. Vidare längs ostkusten, via Sebybadet och till slut Stenåsabadet. Där kunde vi komplettera vår artlista med sångsvanar ute i vattnet, och så fick vi se ytterligare en taigasångare som vi hittade i campingdungen. Denna individ lockade flitigare än den vid Enetri, och den var också samarbetsvillig och visade upp sig på nära håll och i ögonhöjd. En alldeles utmärkt avslutning!
På hemvägen pratade Uno om dvärgbeckasinens gungande födosökande och nämnde ett youtube-klipp där någon hade filmat en dvärgbeckasin och lagt till musik. Klippet hittades snabbt och väckte munterhet, http://www.youtube.com/watch?v=tQXRjra9ZLk eller sök på ’jack snipe’ och ’Andy Val Gourmet’! Man blir lite lättroad efter tre tidiga morgnar och intensivt skådande hela dagarna. Tack Uno för alla noggranna och lärorika studier av karaktärer.
Hur det gick mot stockholmarna? De fick ihop 112 arter, och vi hade 121. Sedärja!
Text: Silke Klick
Bild: Kirsi Oksman Ljungqvist