I strålande sol och bästa vårvärme samlades vi vid parkeringsplatsen i Långås alldeles invid Sandsjöbacka naturreservat; naturen här växlar mellan hedlandskap på bergen och naturskog med mycket ek nere i dalarna. Reservatet ingår i Natura 2000 och förvaltas av Västkuststiftelsen.
Genast när vi öppnade bildörren hördes bofinkarnas intensiva drillar blandat med nötväckornas varierande läten. Ledaren för dagen, Bertil Nilsson, samlade ihop den rekordstora skaran och vi satte oss i rörelse mot Sandsjön, där knipor och ett par skäggdoppingar syntes, varav den ena i vinterdräkt utan skägg. I den smalstammiga skogen på väg upp mot heden stod vi länge för att få syn på stjärtmesen som ett litet fåtal fått en skymt av.
Efter att ha äntrat en stadig stätta kom vi in i det egentliga naturreservatet och ut på ljungheden med sin stigning upp mot bräckans topp. Två personer från Västkuststiftelsen arbetade intensivt med röjsågar bland stenarna för att få bort mycket grov gammal ljung och diverse sly som börjat sticka upp här och där. De berättade att heden bränns etappvis vart femte år och nu skulle snart detta avsnitt brännas. Sedan växer för de betande kreaturen mer smakrik, späd grönska upp.
Här kunde en varfågel siktas i tuberna och två ormvråkar kretsade i skyn. Väl uppe på bräckans krön fanns fikaplats med vidsträckt utsikt och de vardagslediga lät sig som vanligt väl smaka. Ytterligare en varfågel visade upp sig och hade denna gång den goda smaken att sitta kvar länge så att alla som ville kunde se sig mätta. Två trädlärkor flög över oss, tyvärr alldeles tysta. Ett par flygande tranor siktades också.
I detta fantastiska väder ville många stanna kvar och hemfärden blev därför splittrad. Själv gick jag tillbaka med en liten grupp som valde att gå ut på den största udden i Sandsjön. Där kunde vi höra gärdsmygen sjunga och siktade en häger som flög mot oss och satte sig lågt i ett träd tvärs över viken. Vi kunde också lägga två par storskrakar till vår lista.
Vardagsvandringarna har blivit en storartad succé! Den ursprungliga samåkningstanken fungerar dock inte särskilt väl. Parkeringsplatsen fick denna dag rymma 31 bilar från GOF med 60 exkursionsdeltagare. Det blir inte ens två personer i snitt i varje bil! Känns för min del lite konstigt med tanke på att GOF borde vara en organisation med stort miljötänk. Kan vi organisera detta bättre?
Text: Kerstin Thelin
Bild: Gun-Britt Thor