Vardags är igång igen, idag med 44 deltagare – mäktigt, ett tecken på att dessa vandringar är efterlängtade i all sin anspråkslöshet; vi fortsätter hela våren och antagligen sedan också, nästan varje torsdag …
Start i ett grönt Slottsskogen utan regn, men grått och något kyligt. Vid Stora dammen höll sig skedandhanen lite blygt längst bort, synd då den är vackert utfärgad och grann att se på. Den har nu varit här i exakt 90 dagar, skedandrekord för Slottsskogen; den tidigare rekordhållaren var här 51dagar senhösten 2008.
Får se om den frestas av någon gräsandhona att stanna kvar, det vore intressant att se hur ungarna ser ut. Men det kanske är att hoppas på för mycket. I dammen fanns också en ung knipa, något hundratal gräsänder, bland annat några annorlunda färgade gräsänder, så kallade parkänder – det finns en hel del olika varianter. De mörkbruna gräsänder man ibland kan se i Slottsskogen kommer från Änggårdsbergens dammar, där syns gräsandkullar av den kulören varje år.
Ett storskrakepar fiskade, hanen är nu helt utfärgad. När skrakarna kom hit i oktober var hanarna nästan lika grå som honorna men nu har praktdräkten vuxit ut. En ungfågel av rörhöna övervintrar i Stora dammen, slutligt resultat av enda häckningen i denna damm. Totalt blev det fyra rörhönshäckningar i Skogen, färre än för ett par år sedan men fler än för 15 år sedan. Beståndet växlar – rent teoretiskt finns det säkert plats för 8–10 par här, ett par i varje damm och i några dammar två par. Skrattmås flög över, den är stannfågel milda vintrar i motsats till fiskmås som lämnar Skogen. Fjolårsunge av skrattmås känns igen på svart band längst ut på stjärten, vilket den gamla fågeln saknar. Vi såg båda.
Över till kanten av koloniområdet där Bengt visste var steglits setts. På vägen dit lite ringduvor i träden, väntande på våren, skogsfågel för 100 år sedan nu väletablerad i stadens parker och alléer. Stannar kvar de vintrar när det finns bok- och ekollon, annars flyttar de till Sydeuropa. Nötväckor, blåmesar och talgoxar sågs också, några björktrastar flög över. Större hackspett och entita sågs i träd vid Plantskoleängen – namnet efter en av stadens två plantskolor som fanns här till den flyttade till Kviberg.
Vid kolonikanten sågs flera rödvingetrastar, kunde beskådas i tubkikare som Berndt behändigt nog tagit med, här fanns också koltrastar och lite grönsiskor förutom blåmesar och talgoxar. Några steglitsor sågs som hastigast, en fågel som numera allt oftare besöker fågelbord som det finns ett och annat i Slottsskogskolonin. Någon undrade vad steglits äter; Aronssons bok Mata fåglar (SOF 2006) nämner solrosfrö och vete.
Vi klafsade oss vidare och kom upp på ett berg nära Ekedalsgatan för den självklara matrasten. På vägen upp sågs lite ringduvefjädrar, rester efter duvhökens matraster men inte pinfärska, kanske från oktober/november. Höken sitter gärna på berg vid sidan av och sådana finns det gott om i Skogen. Den plockar fågeln innan den äter den. Sparvhök? Nej, den vågar sig inte hit på vintern, duvhöken är för farlig. Vi såg ingen jagande hök, men de finns här någonstans. Men så är det; efter en lyckad jakt kan höken ta det lugnt resten av dagen och kanske dagen därpå, medan fåglarnas vegetarianer måste äta hela tiden.
Vi vandrade vidare till fågelbordet i Azaleadalen, förbi dungen ute på Plantskoleängen där det fram till cirka 1965 fanns en fasanhage med häckande (vingklippta) storkar. Vid fågelbordet fanns gott om blåmesar och talgoxar som också sjöng vårsånger. Dessutom någon entita och nötväcka – de senare inte bara äter utan hamstrar, det fungerar då de är inbitna stannfåglar som stannar kvar i reviret året om. Här var också rödhake, flera domherrar och en bofinkhona.
I Hjortdammen såg vi efter lite letande den snatterandhona som setts sedan början av december, en ovanlig gäst utifrån – fynd 11 sedan 1984. Första honan svalad (rapporterad på Svalan) här, men den kan ha missats. Eftersom jag sett 7 av de 11 kan det förstås tänkas att jag missat någon själv, men nu ska det väl gå att känna igen den i fortsättningen. Hon låg och sov, vit vingspegel sågs, men den gula näbben sågs bara när hon tittade upp någon gång. Dammen var full av gräsänder som vid ringmärkning visat sig komma inte bara från västra Sverige. Här finns också ryska, finska och norska änder! Kallare vintrar än den här finns här 3 000–4 000 änder, nu ungefär hälften. I själva verket är Skogen en viktig övervintringsplats för nordiska gräsänder. Liksom för glada vardagsvandrare.
Text: Stig Fredriksson
Bild: Stig Fredriksson