Till Hackspettarnas land! Det var en liten men entusiastisk skara skådare som på fredagseftermiddagen packade in sig i en minibuss vid Åkareplatsen, bara sex stycken, inklusive ledaren Björn Dellming. Men det finns ju en hel del fördelar med att inte vara så många, så vi lät oss inte nedslås.
Färden gick på E45 norrut. I mellansätet på bussen hade Ingvor och Elon fullt sjå med att räkna de tusentals sångsvanar och fiskmåsar som stod på de dalsländska fälten. I baksätet satt Evamaria och Ann-Sofie och räknade helt andra saker: sittande gubbar. Jag tror de fick ihop 5 stycken adulta, samtliga förmodligen i sliten vinterdräkt.
Eftersom vi inte skulle komma fram till vår inkvartering i Kvarntorps herrgård utanför Forshaga förrän efter kl 21 beslöt vi att äta middag någonstans på vägen. Jag har varit i Säffle några gånger tidigare och visste därför att det fanns en utmärkt restaurang där som heter Galna Tuppen, och den valde vi för vår middag. Och vi blev inte besvikna. Maten var verkligen mumsig! Det var rätt sent när vi kom fram till vår inkvartering, som visade sig ligga i en av herrgårdens flyglar. Ståndsmässigt var ordet!
Lördagsmorgonen hade vi egentligen avsatt för att utforska ön Pannkakan, men Länsstyrelsen hade haft synpunkter på det, så vi avstod. I stället styrde vi kosan till Årjängstrakten, där vi hade tänkt hänga in de flesta spettarna och gärna några järpar. Men trots ett ihärdigt visslande och blåsande hade vi inte så stor tur med oss i de årjängska skogarna. I och för sig fick vi de vanliga spettarna, större och mindre hackspett, gröngöling och spillkråka och det är ju alltid kul, men gråspetten var lika svårflörtad som järparna, och tretåig och vitrygg var vi förmodligen inte ens i närheten av. Däremot såg vi tranor i mängd, och vi kunde konstatera att sädesärlan även kommit till Värmland. Då är det vår!
Förutom oss ursprungliga sex exkursionsdeltagare var vi under dagen förstärkta av en f d göteborgsbo, Jörgen. (Han hälsar!)
Den sena eftermiddagen tillbringade vi vid sjön Södra Hyn. Där kunde vi bland annat studera både brun kärrhök och fiskgjuse och dessutom ett salskrakspar som gjorde en kort visit i sjön. Nordanvinden var kall så efter ett tag lämnade vi sjön och styrde mot Kil, där vi inköpte nödvändiga middagsingredienser. (Middagen bestod av fetaostgratinerad laxfilé med tzatziki, ugnspotatis och sallad. Mums!)
När vi körde i allén mot herrgården stannade vi till och kunde njuta av både gröngöling och en liten ullig gullig stjärtmes. Från vårt köksfönster såg vi senare ett helt gäng domherrar i träden utanför, och ett par satte sig på en tråd bara ett par meter från oss. Trevligt! På kvällen tittade värdparet till oss och kunde berätta att de hade haft ett tiotal stjärtmesar på sin utfordring under vintern, att de hade häckande kattuggla på godset, samt att man fick se sig för så att man inte trampade på järparna, när man gick ut i skogen norr om herrgården. Jaha! Dit går vi i morgon, bestämde vi. Men först: Närmsta lokal för slaguggla.
Redan klockan halv fyra på söndagsmorgonen var vi klara för avfärd och i det djupa värmlandsmörkret rattade vi norrut, mot Hagfors. Vi svängde av stora vägen för att leta oss fram på mindre och mindre vägar, med mer och mer snö på. Till sist kom vi inte längre för snön var för djup, utan bussen fick parkeras på vägen, och det blev fotmarsch till slagugglelokalen i stället. Tyvärr ville den inte samarbeta så denna utfärd blev ugglelös. Kvällen innan hade värdparet också tipsat om en lokal utefter Klarälvsbanan, där det skulle finnas både tretåig hackspett och orrspel, så detta blev vårt nästa mål. Den tretåige hade tydligen valt att vistas på annan ort än Smörhålan för den såg vi inga spår av. Utefter hela vägen, ja förresten över hela Värmland, blev vi förnöjda av rödvingetrastarnas sång, och även taltrastarna var talrika. Utefter Klarälvsbanans banvall satt det dessutom järnsparvar här och där och sjöng, och vi som inte var så säkra på järnsparvens sång kunde öva. Efter ett som det kändes evighetslångt vandrande kom vi så fram till Åsmossen, där vi både fick se och höra orrar. På myren fanns också några trumpetande tranor – mäktigt! På tillbakavägen fick vi span på en talltita som sjöng för full hals i en grantopp, och i granen intill fanns en till. Vilka sötnosar de är!
Så var det dags att åka tillbaka till herrgården, äta frukost, packa ihop och hämta upp den exkursionsdeltagare som valt att sova lite längre. Därefter var det dags för järpsök i Kvarntorpsskogen. Vi vandrade iväg till det ställe som godsherren hade anvisat, Björn frenetiskt visslande i sin järppipa. Och visst var det något där borta? Under granen? Vi gick närmare, och ett kraftigt uppflog hördes. Vi gick ännu närmare, och ännu ett uppflog brakade till. Nästan övertygade om att detta hade varit två järpar (för vad annars skulle det ha varit?) sökte vi en stund i terrängen för att se om det möjligen gömde sig några järpar i lingonsnåren men fick vända tillbaka till bussen utan bekräftelse. Vi packade in oss och vår packning och styrde kosan hemåt. Vi måste ju hinna till årsmötet! Inget anmärkningsvärt hände på hemvägen, förutom att vi såg en mäktig flyguppvisning av tre havsörnar och en amerikansk kricka i Nordre älv.
Text: Gunilla Jarfelt
Bild: Björn Dellming