– Den första maj, då majar man i Varberg, berättade vår exkursionsledare Reino Andersson när vi klättrat uppför den branta kullen i naturreservatet Stackenäs ett par mil öster om Varberg. Vackert väder och matsäck ska man helst ha när man majar, och det hade vi GOFare när vi fick två fina platser i Halland presenterade för oss i strålande vårsol.
I Stackenäs kan man höra lantis-talgoxen, den som har tre stavelser i sin visslingar, ti-ti-tý, berättade Reino. Börjar man lyssna tidigt på våren, som nu, kan man sortera ut arterna allt eftersom de anländer. Lite senare blir det ett sammelsurium av fågelröster i en orörd ekbacke som Stackenäs. Medan vi klättrade, fick vi också höra om den hierarki som verkar råda bland svartvita flugsnapparna på kullen – det är de unga gråa hanarna som får bilda revir uppe på berget medan de två-åriga svartvita håller till nedanför. Man kan fundera över vad som gör ett högstatusområde i flugsnapparvärlden – tydligen inte utsikt i alla fall.
Vi fick perspektiv på annan sorts variation också: larmrapporter om arter som försvinner när skogs- och jordbruk effektiviserar.
– Kanske behövs det ett mera långsiktigt perspektiv på artförändringar, sade Reino. Grågåsen var en raritet på 70-talet och skulle rödstjärten ha infriat de dystra prognoserna för 10–15 år sedan, skulle den inte finnas alls i dag.
– Vi vet alltför litet om vad som ligger bakom förändringarna. Medan det satsas stora forskningspengar på till exempel den vitryggiga hackspetten, har ingen riktigt brytt sig om att undersöka varför skärpiplärkan på några få decennier blivit sällsynt i Halland.
Uppe på kullen hade vi fin utsikt över Valasjön och några såg i sina tuber (kanske) pilgrimsfalk. Vi blev tipsade att besöka toppen i sträcktider också.
På nervägen hade vi samma fina utsikt över grannsjön Fävren, med slättsjökaraktär i ena änden och rakt nedanför oss ett populärt fisketillhåll för smålom, som kan komma dit stora grupper – men inte just denna förmiddag. Däremot fick vi en fin uppvisning av en röd glada som länge cirklade både ovan och nedanför oss där vi stod på kullens sida.
En del majande Varbergsbor mötte vi också när vi nått dagens andra mål, ön Rödskär söder om Varberg som man når via en stenig passage från Södra Näs. Kanske var det de som skrämt bort den jorduggla som synts flera dagar där. Men solen glittrade på havet och hämplingar och stenskvättor for fram och tillbaka. – Hämplingen är förresten det senaste nytillskottet till dem som häckar i staden, sade Reino.
Några i sällskapet var kanske lite dystra över att vara hemifrån sedan det kommit larm om blåhake i Slottskogen. – Lyssna, sade Reino en liten stund senare, och alla hörde drillen. – Låter som blåhake! Och kort därefter syntes den, två gånger till och med, bland de halvt nedbrända enbusksnåren.
Så blev det en rik dag på Stackenäs och Rödskär och solröda kinder på alla sjutton exkursionsdeltagarna. (Och jag såg blåhake för första gången).
Text: Anna Lena Ringarp
Bild: Stig Fredriksson