Författare: Annica Nordin

Det måste inte blåsa hård SV-vind för att man ska få en lyckad dag på Vinga! Det kan vara spegelblankt hav! Vi fick en fantastiskt lyckad dag med bästa Christer Fält som lagledare! En fin svart rödstjärt mötte oss direkt när vi steg iland! Sedan hade vi en brandkronad kungsfågel och många spännande obsar på väg ut till yttersta udden, bl a vattenrall, jorduggla, järnsparv och överflygande snösparv samt många trastar! Ute på udden upptäckte vår bästa spejare Andreas genast en fin havssula och där såg vi även smålom, sjöorre, svärta, tretåig mås och alkor och till vår stora glädje en liten alkekung! Eftersom havet låg platt var det lätt att se fåglarna och flera tumlare jagade fram & tillbaka! Vi fick ihop 60 arter! Stort tack Christer och hela goa gänget för en härlig söndag!

Text och bilder: Kim Larsson

Vilken toppendag Reino Andersson bjöd på idag på GOFs vadarexkursion till Halland. Förutom alla härliga vadare vid Korshamn, Brevik, Galtabäck och Getterön fick vi bevittna dramatik på Killingatången när först en fiskgjuse sågs fiska upp en skädda ur vattnet och genast förföljdes av en hungrig trut. Gjusen satte sig på en påle i vattnet och skulle just till att spisa sin skädda när det dök upp en havsörn från höger och jagade upp gjusen i luften med sin skädda. Den fann bäst att släppa fisken när angriparen kom för nära, och fisken olyckligtvis hamnade i ett oxelbuskage. Där lyckades inte den frustrerade havsörnen hitta den, så den dröp av varifrån den kommit.

Härnäst fick vi en fantastisk uppvisning av en lärkfalk, som först siktades på hög höjd och långt borta. När den kom närmare jagade den en flock svalor och vi fick bevittna falkens och svalornas luftakrobatik. Vad kan man mer begära.

Tack Reino för en härlig dag med gedigen bestämningshjälp där rödbenor blev svartsnäppor och sedan åter blev rödbenor. Kustpiparen känner vi igen på den vita undergumpen och de svarta armhålorna. Mosnäppan var som en gråsugga.

Vi såg visserligen bara storspovar men skulle det funnits småspovar hade vi känt igen dem på att de rör sig i en rak linje medan släktingen storspoven ömsom vänder sig åt vänster och ömsom åt höger i sitt födosök. Det bästa var ändå insikten om att tättingar byter sin fjäderdräkt som om de stiger i den med fötterna först och ruggar huvudet sist, medan vadarna gör tvärtom, som om de drar över sig en tröja först över huvudet och sedan ner över kroppen.

Ett litet lyckligt GOF-gäng som inte vill gå och lägga sig har njutit av den vackraste solnedgången efter en helt underbar dag med bad ( några av oss) och förstås dagens höjdpunkt Lunnefågel!

Text och foton: Kim Larsson

Om man är på Nattsångarexkursion i Torslandaviken så förstår ni att det inte blir så många foton på sångarna! Men om man som jag var där en stund innan så hann det bli några bilder ändå!

Vi hade en fantastiskt fin kväll som avslutades med en härlig konsert av kärrsångaren under ledning av maestro John Thulin Stort tack!

Text och foto: Kim Larsson

Nu har vi hunnit smälta våra upplevelser från denna fantastiska ö. Det blev inte bara fågel utan också en hel del växter och några insekter. Det är inte så många andra fågelskådare att trängas med på Gotland och inte heller så mycket draghjälp vid sökandet. Ändå kom vi upp i imponerande 125 olika fågelarter, där vi var särskilt glada för halsbandsflugsnappare, kungsörn, videsparv och blåhake. Stort tack till Elisabeth Johansson från Visby, som visade oss sina finaste lokaler runtom på ön.

Vi startade från Visby och körde söderut på västra sidan av ön med vadare, gäss, måsar, tärnor och änder. En jagande lärkfalk höjde temperaturen när vi lämnade Ekstakusten vid Langstiteviken. Vi bodde på pensionat Holmhällar, där vi kunde betrakta en vacker hane av halsbandsflugsnappare från stugans köksfönster.

Två dagar ägnades åt Sudret, där det stundtals vimlade av insträckande tättingar på de utstickande uddarna. Vi såg också både havsörn och kungsörn fint. På Närsudden gick en vit gås tillsammans med vitkindade gäss. Tamgås tänkte några av oss, men Mikael och Jörgen blev tämligen säkra på att det var en snögås, vilket bekräftades av att andra skådare noterade den några dagar senare på en annan lokal.

De sista en och en halv dagarna ägnades åt lokaler i nordost som den fina fågelsjön Storsund och dess rika förekomst av ägretthäger och gråhäger. Stoppet i Barläst gav 114 skäggdoppingar i full färd med häckningen tillsammans med tärnor, måsar och ejder.

På vägbanken vid Asunden kom en lärkfalk flygande rakt emot oss innan den hastigt vek av. Där kunde vi också se fiskande småtärna, fisktärna och silvertärna.

Valleviken bjöd på svarthakedopping och dvärgmås, Fardume träsk på häger och brun kärrhök och Lokrume myr överraskade med spel av brushanar.

Mest minnesvärt var nog ändå söket efter blåhake på Furildens Suderudd. Karin nästan snubblade över blåhaken och när vi sökte återfinna den upptäcktes en sparv som ledde tankarna mot dvärgsparv. Det visade sig vara videsparv, nytt kryss för flera av oss. Visst måste vi väl komma hit litet oftare!

Bland övriga obsar kan nämnas rödspov, myrspov, kustpipare, årta och svartsnäppa. Det var rikliga förekomster av orkidéerna St Pers nycklar, göknycklar och Adam och Eva, men bara en enda krutbrännare. 

När vi bestämde höstprogrammet visste väl ingen vad som var att vänta denna grå vinterdag. Nollgradigt, ingen snö, 51 deltagare med målarterna hökuggla och tallbit. Vi såg båda. Start vid Botans grindar, sedan kom den ena uppförsbacken efter den andra. Mycket folk på Ljungheden även före oss, ugglan upptäcktes av Thomas Larsson den 13/11 och tycks trivas förträffligt samt inte bry sig om folk. Och varför skulle den det?

Ingen jagar hökugglor, så skygghetsgenen är tämligen outvecklad. Den satt så vackert i en talltopp utan att göra något väsen av sig, rovfåglar fångar mat på en timme och smälter den sedan resten av dygnet. Vegetarianerna i djurriket gör tvärtom, växtföda är svårsmält.
Alla som var med på dagens vandring inser att jag inte tagit den här ovan visade bilden denna ganska gråmulna (men oregniga) dag. Likt alla ugglor bör den allra helst fotograferas rakt framifrån, gärna i gott ljus vilket förstås utesluter ugglor som föredrar nattlivet.
Hökugglan, som sommartid finns norr om polcirkeln med sin långa sommardag accepterar dagsljus. Kortet togs den 10 december. Däremot är kortet på (en del av) publiken uppe på Ljungheden alldeles autentiskt och visar hur okänslig ugglan är för störning samt hur stort fågelintresset nu för tiden kan vara.

Ingen jagar hökugglor, så skygghetsgenen är tämligen outvecklad. Den satt så vackert i en talltopp utan att göra något väsen av sig, rovfåglar fångar mat på en timme och smälter den sedan resten av dygnet. Vegetarianerna i djurriket gör tvärtom, växtföda är svårsmält.

Alla som var med på dagens vandring inser att jag inte tagit den här ovan visade bilden denna ganska gråmulna (men oregniga) dag. Likt alla ugglor bör den allra helst fotograferas rakt framifrån, gärna i gott ljus vilket förstås utesluter ugglor som föredrar nattlivet. Hökugglan, som sommartid finns norr om polcirkeln med sin långa sommardag accepterar dagsljus. Kortet togs den 10 december. Däremot är kortet på (en del av) publiken uppe på Ljungheden alldeles autentiskt och visar hur okänslig ugglan är för störning samt hur stort fågelintresset nu för tiden kan vara.

Vi roade oss också med att betrakta (bild ovan) flocken av domherrar som i vanlig ordning (bild nedan höger, hane) satt och knaprade knoppar i de katsuraträd som växer öster om Finnsmossen (som ibland också kallas Näckrosdammen). Det är ett japanskt träd, i rakt nedstigande led ättlingar till de allra första lövträden på jorden. Fäller blad på hösten, färska bladärr skall, enligt uppgift, avge en ”härlig doft som påminner om nybakat bröd”. Det bli att testa nästa höst. Dagens andra clou var tallbitarna. Denna sällsynta och ytterst tillfälliga höstprimör har just i år flödat ner över södra Sverige från boplatserna i Norrland och Sibirien. Hördes på ett par ställen och minst 2 ex kunde även ses i Arboretet i Botan nära ormgranbeståndet (bild hane till vänster). Där kunde vi också repetera dess kvittrande lockläte, påminde litet om lockläte av sädesärla. Andra fåglar under vandringen var grönsiskor, kungsfågel och större hackspett. Samt dessutom en väldig massa steg och nyttiga backar…

Fyllda av förväntningar samlades en stor skara Vardagsaktivister för att under ett par timmar vandra runt i Slottsskogen Skogen. Vädret får nog betecknas som drägligt, några plusgrader och ännu ingen snö. För att locka till vandring hade en översikt med exempel på vad som nyligen setts på flitiga vandringar i denna betagande park skickats ut. Det fungerade, men lite bedrägligt då man inte ser allt detta annonserade på en gång. Detta var alla säkert medvetna om, och vi fick ju en del frisk luft.

And-akt
Vi inledde vid Stora dammen där en del av Skogens just nu drygt tusentalet gräsänder höll till. Hanar dominerar, sommarens honliknande dräkt (eklipsdräkt) byttes till praktdräkten redan i september. Honor är i minoritet och väljer hane, hanar spelar för honan, ofta i grupper på dussinet hanar runt en ensam hona. Det sker inte hela tiden, vi såg inget av detta denna dag. Vandrar man i marker med många gräsänder händer det plötsligt, lätt att gå förbi. Hanen gör krumbukter och piper, alla hanar på en gång. Honan väljer den som är mest praktfull och spelar vackrast. En del gräsänder ser annorlunda ut. Då har någon förfader eller förmoder gjort snedsprång och parat sig med en tamanka. Men alla är gräsänder och kan få ungar ihop. Vanligt är vit haklapp, eller kastanjefärgade kroppssidor, eller allmänt mörkare färg…

And-ra änder
I Skogens dammar har alla landets simänder setts. Snatterand har varit mycket sparsamt förekommande men i höst har två par och en ensam hona varit här sedan 27 oktober, de sågs också denna morgon. Honan är lite mindre än gräsand, har vit vingspegel och gulare näbb. Hanen är gråvattrad och typisk.

Ringmärkning
Sedan många år ringmärker jag småfåglar i Skogen. Slottsskogen skaffar fram fågelholkar, jag sätter upp och sköter, sedan ringmärker jag ungarna. Den mesta ringmärkningen i landet äger rum vid fågelstationer, bland annat Nidingens fågelstation som GOF sköter. I Skogen märks mest blåmes, talgoxe, nötväcka. Förr var svartvit flugsnappare lika allmän som mesarna men nu är den nästan helt försvunnen. På vintern matar jag fåglar vid Lilla dammen och i Azaleadalen. Ibland sätter jag ut nät och ringmärker de jag fångar. Det är mest mesar, kan också vara bergfink, större hackspett och rödhake. Idag satte jag upp nät och lyckades omedelbart fånga en entita. Den snurrade in sig ganska bra i nätvåderna och tog tid att plocka ut. Släpptes utan att ringmärkas, entitor är stationära fåglar, den är kvar. Sedan fångades en nötväcka, visades hur vassa klor den har samt tappades sedan utan att ringmärkas… Också en demonstration får man säga. Men också den kommer tillbaka, liksom entitan är den mycket stationär och hamstrar. Den kan genom sitt samlande tömma ett fågelbord lika snabbt som 25 blåmesar… så lever de också länge, kanske för att de alltid är på hemmaplan. Här har flera entitor och nötväckor konstaterats återkomma vinter efter vinter efter vinter.

För att ändå visa hur en fågel ser ut på närhåll fångade vi en blåmes och en hane av nötväcka och ringmärkte dem ordentligt utan slarv. Tillstånd för att ringmärka fåglar beviljas av Riksmuseet i Stockholm. Tillstånd krävs också från markägaren, i detta fall Slottsskogen. Ringmärkning i landet sker vid 20 fågelstationer, samt av något hundratal privatmärkare. Ett sätt att komma igång är att vara med på Nidingen.

Främm-and-e
Vi gick sedan upp till dammen vid Hjorthagen. Alla djurparker i seklets begynnelse skulle ha en and-damm med vingklippta änder. Så också i Skogen. Änderna inköptes från Danmark, de stäcktes (vingklipptes) redan som små men blev sällan långlivade. Duvhök, berguv och gråtrut fångar lätt en and som inte kan flyga. Nu finns här vid Hjorthagen endast några ejdrar kvar, inte kryssbara… samt några vitkindade gäss och grågäss. En vild stjärtand sågs dagen innan men var inte kvar. Matrasten vid Café Bräket blev ändå i alla fall lyckad, där fanns både bord och stolar. Vid Masthugget sågs inga tallbitar idag. De var väl ute och flög någon annanstans. Berguven satt gömd i någon gran och duvhöken hade kanske nyss ätit en ringduva. Allt detta kan du (kanske) se på din nästa vandring i Skogen.