Denna blåsiga septemberdag anordnades för tredje året i rad en exkursion under Roger Eskilssons ledning till Galterö; på vägen ut stannade vi till vid Dynholmsviken på Brännösidan där tre svartmesar sågs leta mat i en tall. Gårdagens skyfall och den hårda västvinden hade dränkt stigen. De av deltagarna som saknade stövlar fick god övning i att krypa längs berget. Vi kom till slut ut till Galterö utan stukade fötter och kunde börja spana av Galterösund.
En gråhäger var det enda nämnvärda här. Vandringen fortsatte över ön till Brandnäsviken. Förr i tiden var det en öppen havsvik, men fartygen som går längs farleden norr om ön rör upp sand som har lagt sig i en revel och snört av den innersta delen av viken. I lagunen som bildats fanns mycket fågel. Bland annat en stor flock kanadagäss, bläsänder, krickor, myrspovar, kustpipare och kärrsnäppa fanns att beskåda på fint avstånd. Utan förvarning lyfte alla fåglar i panik och vi spanade i luften efter rovfåglar utan resultat. Senare framkom det att en av deltagarna sett en stor falk flyga bortåt. Nu kom solen fram och värmde våra genomblåsta kroppar. Skönt! Bland den uppspolade tången hoppade ängspiplärkor, sädesärlor och stenskvättor omkring och letade mat. Vi fortsatte till Kulmesund på Galterös sydsida och satte oss i lä bakom ett stenblock för att fika. På Stora Stårholmens strand sprang lite vadare omkring. Det mesta var gamla bekanta från Brandnäsviken som kustpipare och kärrsnäppor. En ny art för dagen hittades i alla fall, en ung kustsnäppa. Ute över havet flög mycket måsar och några sillgrisslor omkring. Plötsligt upptäckte vi (Johan och Robert) en jättestor brun ”mås” med lång näbb, långa spetsiga vingar och utstickande stjärt. HAVSSULA! Tyvärr hann inga andra se den. Vandringen fortsatte upp mot Galterö huvud. Ett stort gäng ängspiplärkor flög omkring och jagade varandra mellan enebuskarna. Ute vid öns västspets försökte vi hitta lä bakom radarstationen för den isande vinden. Ögonen tårades och stativen skakade. Trots det såg vi ändå några sillgrisslor som flög förbi rätt nära. På vägen tillbaka hörde vi en drill som för en kort stund troddes komma från en lappsparv men när en sånglärka dök upp förstod vi att lätet kom från denna fågel. Vi gick vidare förbi Brandnäsviken och in på öns centrala delar. Här finns rätt stora tuvängar där det i vanliga fall finns beckasiner. Exkursionsledaren Roger klafsade omkring för att stöta upp några utan resultat. Vid ett av de två boningshus som finns på Galterö hördes kungsfåglar. Sammanlagt såg de tio deltagarna 29 arter plus falken på Galterö och ytterligare några på Brännö. Vi (Johan och Robert) tycker att Galterö är den bästa och vackraste fågellokalen i hela Göteborg och förhoppningsvis finns det några fler som tycker det nu.
Text: Johan och Robert Ennerfelt
Bild: Stig Fredriksson