Väderprognosen var inte speciellt fågelvänlig – visserligen spåddes sol, men på Öland vill man gärna ha ostliga, eller möjligen sydostliga, vindar, och prognosen sade nordliga. Fredagsmorgonen började med skrapandet av minibussrutor, det hade alltså varit under nollpunkten under natten. Det kunde ha börjat bättre!
Vår ledare Lars Larsson, som är en utflyttad göteborgare, mötte oss vid Ås vandrarhem, där vi hade vår huvudsakliga boning under denna exkursion. Vi som inte varit med så länge hade tidigare bara hört talas om denne legendariske person. Vi hade hört närmast skräckhistorier om att man inte fick ha matrast, och knappt heller sovtid, men dessa farhågor kom helt på skam. Vi hade också hört att Lasse är en oerhört pedagogisk ledare, och det stämde verkligen! Han verkade ha oceaner att av kunskap att dela med sig av. Visste ni förresten att man lättast skiljer en gransångare från en lövsångare genom att studera stjärten? Gransångaren ”pumpar” hela tiden med stjärten upp och ner när den sitter på en gren.
Fredagens första stopp var, som brukligt, Södra udden. De nordliga vindarna gjorde sig verkligen påminda – det var isande kallt och svårt att hitta lä. Vi radade upp oss utefter vägen och spanade ut över västrevet och omgivande vatten. Där fick vi direkt reda på hur man skiljer en småskrakshane i eklipsdräkt från en småskrakshona. (Han är svartaktig på ryggen.) Vi kunde också konstatera att gräsandshanar redan fått sin praktdräkt, medan krickor och bläsänder till största delen fortfarande var i eklipsdräkt. Vi kunde dessutom studera skillnaden mellan vigghonor och bergandshonor. Även en äldre och en juvenil havsörn fanns på plats så att vi kunde notera skillnaden mellan dem. Efter dessa lärdomar lämnade vi vägkanten och tog oss ner till Ölands allra sydligaste spets och fick direkt se en familj på fem mindre sångsvanar (även kallade tundrasvanar) flyga förbi. Det haltade omkring en gulärla i tången, som tidigare rapporterats som forsärla, men det kunde Lasse direkt vederlägga. Det var en gulärla och ingenting annat! I fyrträdgården hittade vi tre ”domdamer” och bakom Fågel Blå fanns några myrspovar och en varfågel.
Efter Udden beslöt vi att ta oss till Grönhögen för att se om det fanns några svarta rödstjärtar kvar. Väl nere vid industriplanen inspekterade vi först Grönhögendammen, och hittade lite smått och gott, bland annat flera bergandshonor och en smådopping. Dessutom kunde vi verkligen studera två svarta rödstjärtar bland ogräsen på planen. Nästa lokal vi tänkt besöka var Västerstadsviken, alias Eckelsudde, men på vägen dit fick vi ett larm om en taigasångare i det som kallas Dåliga Dungen, strax norr om Össby. Trots namnet på lokalen beslöt vi att ta oss dit. Det visade sig att större delen av tillgängliga skådare på Öland också var där, så med så många ögon som spanade var det relativt lätt att hitta fågeln. Den var dock sin vana trogen en rastlös figur och några hade svårt att hitta rätt med sina kikare innan den dragit vidare till ett annat träd.
När taigasångaren var färdigskådad, tog vi oss tillbaka igen till västsidan, för att åka till Ventlinge strand, där det skulle finnas en strömstare, en lite udda art för Öland. Den visade upp sig fint, och på köpet fick vi både storlom och gråhakedopping. Sista planerade stoppet för dagen var Risinge hamn, där vi fick se de flesta svenska gåsarter, det vill säga grågås, vitkindad gås, kanadagås, sädgås, både tundra- och skogsvarianten, samt bläsgås och spetsbergsgås.
Nu var det dags att ta sig tillbaka till vandrarhemmet för lite uppsnyggning innan middagen. Tidigare under dagen hade vi passat på att beställa bord på Kvarnkrogen, som nu öppnat i ny regi. Värt att pröva, tänkte vi. Och det visade sig vara ett bra val. Lokalen var uppfräschad och maten var betydligt bättre än tidigare. Eller vad sägs om hjortfärsbiff, gjord på öländsk dovhjort?
Lördagsmorgonen grydde lika klar och kall som gårdagen, och nordanvinden hade inte lagt sig. Udden var alltså lika isande kall som dagen innan. Vi radade upp oss för att spana mot Västrevet, och där såg vi till vår förvåning ett par strandskator. Också flera svarthakedoppingar, vars vita kinder lyste på långt håll, kunde vi titta på och jämföra med några skäggdoppingar, som också simmade omkring därute. Vi kunde också (äntligen!) hänga in en pilgrimsfalk. Vi hade gjort några tappra försök dagen innan, men det var alltid någon annan art när vi väl fått se efter lite noggrannare.
Fågelstationen hade fångat en sibirisk gransångare i sina nät, och alla drog till staketet när den skulle visas upp. Flera runt omkring grumsade dock lite – de tyckte inte att den var speciellt typisk för en gransångare av rasen tristis. Lyckligtvis hade framtiden en bättre obs i beredskap för oss …
Efter Udden tog vi oss norrut på östsidan den här dagen. Vårt första stopp blev Enetri soptipp, men där var helt fågeltomt. Ja, kanske någon enstaka talgoxe eller blåmes fanns, men inte så mycket annat. Vi drog i stället vidare till Gräsgårds hamn, där vi hoppades på lite lä. Lä var det väl lite si och så med, men vi kunde i alla fall fylla på vår artlista med salskrake och kustsnäppa. Nästa lokal att besöka blev Sebybadet, som verkligen hade lä och de av oss som ännu inte ätit lunch gjorde detta i solskenet. Under tiden gick de övriga en promenad utefter stranden och kunde komplettera med skärpiplärka. I träden vid rastborden hoppade en brunsiska omkring.
Därefter hade vi tänkt åka vidare till Stenåsabadet, men efter vägen såg vi att det var många bilar parkerade. Vi stannade, och fick besked att detta var Mellbytorp, där ytterligare en taigasångare höll till. Vi parkerade därför våra minibussar för att de som inte sett den förra taigasångaren så bra skulle få en chans till. Denna individ visade sig vara lite mer samarbetsvillig, och visade stundtals upp sig riktigt bra. Även de mest kräsna kunde nu kryssa denna fågel. Nu skulle vi i alla fall åka till Stenåsabadet, för där fanns minsann en annan sibirisk gransångare – denna gång betydligt mer typisk i sitt utseende än den vi sett på morgonen. Och här kunde vi bekräfta det som Lasse sagt dagen innan – gransångare pumpar verkligen med stjärten!
Dagen började nu närma sig sitt slut och vi åkte vidare för att inte missa Naturbokhandeln i Stenhusa gård i Stenåsa. Där kunde man bland annat köpa Lasse Larssons nya applikation Sveriges Fåglar, och eftersom vi hade själva Lasse med oss, kunde vi också få hans autograf på omslaget. Kul! Vi avslutade dagens skådning med att åka till Össby ör, för att där hoppas få in någon sträckande raritet, typ rödhalsad gås eller praktejder, men med det kammade vi noll. Däremot fick vi se en hel flock med dvärgmås, och det är ju inte heller fy skam. Kvällens middag avåts på samma ställe som kvällen innan, dels för att det inte fanns något annat vettigt ställe nära Ås, dels för att maten faktiskt var bra där.
På söndagen hade vinden verkligen mojnat, och i stället var det helt vindstilla. Så vackert allt var i solskenet, med lite kvardröjande morgondimma! Självklart var Udden vårt första mål för dagen. Ny art till vår reslista blev sandlöpare och vi såg också en fin flock steglitser som for omkring mellan tistelbestånden.
Nästa punkt på programmet var att packa ihop och städa ur våra rum på vandrarhemmet.Vi gjorde detta så fort som möjligt för att sedan åka till Eckelsudde, där vi bland annat såg en törnskata och ett antal ljungpipare. Vi fick då möjlighet att studera skillnaden mellan dem och kustpipare samt en brushane, som gick omkring på samma strand. Den största skillnaden, om man inte ser dem flyga, är att kustpiparna är lite högbentare och har större huvud än ljungpiparna. Dagen började nu lida och vi fick lite bråttom att ta oss till resans sista stopp: Beijershamn. Där såg vi lite otippat en brun kärrhökshona, som jagade över sandrevelsöarna i Kalmarsund. Nu sade vi adjö och tack till Lasse, packade in oss alla sexton i bussarna för att åka hemåt. Vi stannade till lite kort på hemvägen för att fika och köra sista artgenomgången, som resulterade i en reslista bestående av 115 arter.
PS: Lasse sågs äta vid ett flertal tillfällen. Det är sant! Jag har vittnen …
Text: Gunilla Jarfelt
Bild: Gunilla Jarfelt