Vi har oftast haft en oförskämd tur med våra vardagsvandringar, sol och värme har dominerat och de gånger vi överrumplats av hällande regn är lätt räknade – detta var dock en sådan dag, till en början.
Golfbanorna gapade tomma denna morgon men närmare 20-talet fågeltokiga personer hade ändå tagit sig ut till denna goda fågellokal. Här har de senaste två veckorna 68 fågelarter rapporterats på Svalan. Vi var fast beslutna att se så många som möjligt och särskilt sådana som inte setts.
På vallen gjorde vi en primärspaning och kunde omedelbart registrera två arter som ej rapporterats nyligen: bofink och lövsångare – så kan det bli. Ytterligare ”nya” arter blev senare blåmesungar som myllrade omkring i träden, alldeles nyss utflugna och ivrigt tiggande mat tills de lärt sig att det är lättare leta själv än att vänta, samt också talgoxungar. Sanningen är förstås att vissa arter inte svalas så ofta fastän de finns. De svalare som rapporterar allt är inte så många. Idag svalade vi allt som vi upptäckte (att svala = rapportera på Svalan).
Vadare var huvudtemat för dagen. Även om vi inte såg många arter blev det en intressant diskussion när kikarlinser och glasögon immade/regnade igen, drillsnäpporna blev snart till grönbenor som i några fall omvandlades till skogssnäppor. Kontrast mellan mörkare rygg och ljus buk, skarp gräns mellan haklapp och vitt bröst, saknar vitt ögonbryn skiljer skogssnäppan från grönbenan.
En trevlig final på vaderiet var den svartsnäppa som landade mitt under vår traditionella matrast, denna dag under en stor ek full av pipande blåmesungar och en sjungande törnsångare. Svartsnäppan var i full sommardräkt, sannolikt på väg mot norrlandsmyrarna där väl snön nu börjar försvinna. Hennes längre näbb noterades för att åter memoreras när unga är på väg söderut i sommar, bra tecken som skiljer den från rödbenorna.
Änder fanns som vanligt vid denna lokal, ett par av årta där vi kunde öva på honans flammiga utseende, med randigare ansikte, grå istället för gulaktig näbb, saknar grön vingspegel. Ett faktum är att huvuddelen svalade årtor i Göteborgs rapportområde är par (141) eller hanar (101), medan endast 11 honor svalats. Däremot bestäms många krickor som honor: av 1189 svalade krickor sedan 1/1 2010 var 229 par, 136 hanar och 79 honor. Man kan undra hur många årthonor som missas på grund av bristande träning? Skedandpar och några betande bläsänder fanns också. Grågäss i mängd, med rätt stora ungar, sammanlagt hundratalet, dessutom några vitkindade gäss som under tiden blev fler och fler.
Några avslutade med att gå ut på vallen, inga skäggmesar (har väl bo någonstans ute i vasshavet nu), sjungande rörsångare och sävsparv, men enligt rapport på Svalan kunde vi ha hört kärrsångare om vi fortsatt ett stycke bort. Dock blev det en imponerande artlista ändå, 47 arter.
Fler bilder finns på www.naturstig.se.
Backsvala 1, blåmes 20, bläsand 3, bofink 1, brun kärrhök par, ejderhona 1, fiskmås 1, fisktärna 3, grågås ca 100 ad+pull, gråtrut 2, gräsand 10, grönbena 9, gök 1, hussvala 3, häger 2, knölsvan 8 + kull med 3 ungar, koltrast 2, korp 1, kricka 3, kråka 3, ladusvala 20, lövsångare 1, ringduva 2, rödbena 4, rörsångare 2, skata 1, skedand par, skogssnäppa 2, skrattmås 10, smådopping, snatterand 4, sothöna 5, stare 10, storskarv 1, strandskata 7, större strandpipare 2, svartsnäppa 1, sångsvan 1, sädesärla 4, sävsparv 10, talgoxe 10, tofsvipa 5, tornseglare 2, törnsångare 3, vitkindad gås 13, årta 1 hane + 1 par, ängspiplärka 1.
Text: Stig Fredriksson
Bild: Stig Fredriksson